Den danske författaren Morten Ramsland har gjort sig känd för sitt inte så lite salta språk. I nyöversatta Sumobröder kan brutaliteten till och med sägas vara bokens signum.
Sumobröder är skriven ur ett barns perspektiv och handlar om elvaåriga Lars och skräcktillvaron i det lilla radhusområdet i Odense. Att skriva ur ett barnperspektiv kan vara ett vanskligt projekt men Ramsland skriver snarare ur ett slags språkligt allemansland.
Det skulle vara lätt att dra en klyscha om att pojkar leker på pojkars vis: hårt och brutalt. Nej, här räcker det inte med några hurringar eller tjuvnyp bland barnen utan handlar snarare om regelrätt misshandel och tortyrlika metoder där offret förnedras å det grövsta, inte sällan med sexuella inslag. Att röra sig i radhusområdet är som att gå över ett minfält.
Här slår den starke den svagare, den större den mindre och minsta defekt nagelfars och straffas. TiIll exempel med mänskliga exkrementer som haglar in över grönsakslandet och det cp-skadade Miffots pappas blankvaxade flint. En rent fascistisk människosyn som förvisso fullt ut är gestaltad på ett trovärdigt sätt.
Däremot är gestaltningen av de vuxna mer huggen med yxa, grovkorniga och fyrkantiga. I baksidestexten till boken står det att det är ett Danmark à 1981 som Morten Ramsland skildrar. Men med tanke på persongestaltningen framför allt gällande könsroller bland de vuxna känns det snarare som 1950-tal. Här är det fadern som är ”herre i huset”, som drar handtrallor med de spermaglansiga magasinen i andra handen, som har barn på stan. Allt medan lilla mor går där hemma och surar men har trots otrohet osvikligen maten redo på exakta klockslaget. Riktigt unket! Och svårläst.
Nej, det är inte i språket eller den burleska stilen som boken brister. Det är snarare alla de vidriga våldsskildringarna och grymheterna mellan barnen, men också den starka könskonservatism, som gör boken knappt uthärdlig att läsa.