Flyter för att det är en välskriven och lättrunnen text som Isabelle Ståhl producerat.
Genomlider för att innehållet stundtals är ganska outhärdligt enformigt. Och det säger jag till författarens fördel.
För jag misstänker att det är just denna känsla som Isabelle Ståhl försökt skapa hos läsaren. En känsla av hur det är att befinna sig inuti den stackars huvudpersonens medvetande.
Romanen handlar om Elise, en ung kvinna strax under 30, som till en början lever ett ganska planlöst liv.
Hon driver mest omkring längs Stockholms gator, slår ständigt av och på sin GPS, hittar någon tillfällig partner på Tinder, för det mesta i en dimma av olika substanser avsedda att lindra den mer eller mindre ständiga depressionen och de tillfälliga ångestattackerna. På caféet vill hon helst av allt beställa en Sobril och ett glas vin. Livet ter sig kort sagt ganska meningslöst.
Men så träffar hon Victor. En stabil och kärleksfull ung man som mycket väl skulle kunna bli Elises räddning.
Men som givetvis inte blir det. Elise förblir märkligt otrygg i det trygga, instabil i det stabila.
Istället är det i den destruktiva och våldsamma relationen med den betydligt äldre Arvid som Elise finner ett paradoxalt lugn. I bakgrunden finns dock hela tiden minnet av vännen Sofia, som verkar ha varit den fristad av villkorslös och systerlig kärlek som på djupet skulle kunna befria Elise.
”Just nu är jag här” heter alltså romanen. Isabelle Ståhl har försökt beskriva något av den ”alltings obestämbarhet” som präglar en stor del av hennes generations upplevelse av verkligheten. En verklighet som präglas lika mycket av dejtingapparnas och de sociala mediernas artificiella relationer som av fysiskt och emotionellt närvarande människor.
Resultatet av en sådan verklighet blir, vilket Isabelle Ståhl tydligt gestaltar, en känsla av att aldrig vara just här; en upplevelse av avskurenhet, frånvaro, att ingenting är riktigt verkligt.
Isabelle Ståhl skildrar denna samtida känsla mycket inkännande och skickligt. Hon gör det dock med tydliga referenser till litteraturhistorien.
Till en början uppfattar jag romanen som en lite väl tydlig pastisch på Sartres ”Äcklet”.
Här finns också ekon av Hjalmar Söderbergs stockholmsskildringar. Av dessa anspråksfulla inspirationskällor har Isabelle Ståhl försökt sig på något så djärvt som att skriva en generationsroman. Jag vill inte riktigt tro på att de flesta i vår generation lever så här tomma liv.
Men att Isabelle Ståhl lyckats diagnosticera åtminstone en del av vår samtids sjukdom, om det råder i mina ögon inga tvivel.