Östergren och Kertesz porträtterar sig själva

Bland litteraturvetare har det alltid varit lite problematiskt att fråga ut författare om vad de egentligen menat med sina böcker och vilken verklighet som ligger bakom fiktionen. Den här enkla, direkta metoden uppfattas lätt som en genväg som rationaliserar bort hela arbetet att med vetenskaplig brio och deckartalang leta sig fram till förklaringar och analyser. Dessutom: kan man verkligen lita på vad dessa fantasimänniskor säger om sig själva?

Ändå kan verk i den här genren, en korsning mellan journalistik och litteraturhistoria, med gediget förarbete faktiskt ge intressanta och för läsarna värdefulla upplysningar. Det gäller två i dagarna utkommande intervjuböcker, den ena om den ännu unge eller rättare sagt ungdomlige Klas Östergren, den andra om den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész. I båda fallen har en väl påläst god vän till författaren satt sig med bandspelaren ett stort antal timmar under ett par år och lett in samtalet på väsentligheter eller åtminstone för huvudpersonen viktiga upplevelser. Tekniken låter intervjuaren vara på en gång pådrivande och styrande men också avspänt kommenterande, medan intervjuobjektet kan improvisera och kläcka nya idéer utan att behöva bekymra sig om komposition eller detaljutformning.

STEPHEN FARRAN-LEE, radiojournalist och tidigare BLM-redaktör m.m., hör till de många som högt uppskattar Klas Östergrens sätt att skriva, hans dragning till färgstarka, lätt osannolika eller symbolladdade miljöer och det medvetet konstruktiva arbetet med olika tidsplan och miljöer. Han har fått Östergren att berätta ganska öppenhjärtigt om sin brådmogna ungdom, om privatliv inklusive perioder av alltför ymnigt sprit- och annat drogbruk, och om de livsinställningar som man nog kan ana mellan hans som han själv medger noggrant "utmejslade" rader.
Den gode vännen Zoltán Haffner har varit minst lika initierad i Imre Kertész liv och författarskap, vilket nog krävdes för att lirka fram personliga och känsliga uttalanden från denna monumentala och ganska självmedvetna författare. Medan Östergrens författarskap trots sin geografiska tyngdpunkt på Stockholm och Österlen är rätt varierad i ämnesval och problematik är Kertész helt koncentrerad på dels förintelsen av de centraleuropeiska judarna - som han själv nätt och jämnt överlevde - dels kommunistdiktaturens Budapest. Men det finns en del överraskande paralleller mellan dem: båda började om på gymnasiet efter ett avhopp respektive Buchenwald-lägret, båda prövade på en rad andra jobb (journalist och översättare och olika mer handfasta jobb) för brödfödans skull medan litteraturkallelsen växte till sig. Och båda har efter en kortare tid i marxistiska idéer och miljöer kommit fram till en uttalad motvilja mot såväl vänster- som högeryttrar. En central tanke uttrycks av Östergren så här:
"Vi är så vana vid att kämpa för vår överlevnad så att det är bara när vi kämpar som vi ... kanske inte är lyckliga, men mår bra." Och av Kertész: "det förefaller som om det inte bara är människan som är född till kamp i stället för lycka, utan även samhällena".

ATT MYCKET AV BÅDE miljöerna och episoderna i Östergrens romaner bygger på egna upplevelser erkänner han öppet och villigt. Han växte upp i en arbetarfamilj bland många liknande på Lilla Essingen, han var brådmogen och kulturbiten gymnasist på Södra latin, också bland många andra kända sådana, och han medger en viss "böjelse för sådana rufflare /som i "Handelsmän och partisaner" t.ex./ , tycker om deras snack, deras attityd, deras vemod". Han vill -liksom Kertész - leva med motsättningar, undvika förkunnelse och varva författarskap med mindre självförbrännande verksamheter, t.ex. översättning.
Även för den som inte ligger riktigt på våglängd med någon av dessa författare har deras framdiskuterade formuleringar och tankar ofta en påfallande friskhet och stringens. Östergren ser tillbaka på ett ganska hektiskt, ibland bohemiskt men alltid krävande liv; "ligger man i skilsmässa kan man exempelvis inte läsa Frans G.Bengtsson. Det går bara inte." Kertész har också en del snabba och fyndiga formuleringar kring sina självbiografiska verk: "Tills dess hade fakta, eller som du kallar det: verkligheten, vilat tyst i mig, likt en gryningsdröm som väckarklockans klirr skingrar." Han reagerar ofta stingsligt som en diva på intervjuarens frågor och säger att "då vet jag inte vad vi har för anledning att fortsätta vårt samtal". Det gör han trots allt, och själva det ocensurerade pratet bidrar faktiskt till helhetsbilden av den ibland buttre, men ändå inte bittre Kertész.

HANS IDENTITETSKÄNSLA som ungersk jude är främst formad av koncentrationslägrens verklighet, och hans avsky för Stalin- och Kádar-tiderna är oförminskad även i det demokratiskt gråmelerade Ungern. "Om Gud fanns skulle jag vara troende—-och om det i Ungern fanns ett genuint konservativt parti -skulle jag vara en varm anhängare av det." En liten aning kokett är han, och fallen för att "spela med höga insatser" - kanske finns där ännu en likhet med Klas Östergren.
Och visst visar de här böckerna att kännedomen om litteraturen inte tar skada av intervjuböcker, även om de som allt annat får läsas med en nypa salt.

Östergren och Kertesz porträtterar sig själva

Klas Östergren och Imre Kertész har intervjuats av var sin väl påläst god vän, skriver Tore Winqvist.