Det börjar i efterspelet till en begravning. Kring en middag med vackert porslin lyssnar några av de som stått nära Anne-Marie, eller Ami, till hennes makes planer på att grunda en stiftelse i hennes namn. Men det finns spänningar, oklarheter. Perioder och personer i livet som inte får nämnas. Och hennes gamle far tiger som muren. Många år tidigare står Ami på en brygga på en skärgårdsö. Hennes pappa ska prata affärer och hon har tråkigt. En pojke glider förbi i sin fiskebåt och öns ägare vinkar in honom. Kan han möjligen ta med flickan på en fisketur? I dessa nyckelscener fästs den rörelse som är Klas Östergrens "Twist". En tid efter Amis död stöter berättaren på några vänner från en tid då han som ung arbetade inom industrin. Det var en tid av stolthet och gemenskap i arbetet, trots oenigheter, på fackmöten och i bokcirklar. Nu på 2000-talet är allt förändrat. Vännerna Tommy och Nina har förvandlats till en fifflande byggare och en mindfullnesskonsult. De har också en tvivelaktig bekant, Jevgenitj, kallad Jeff. Han bär på sedan länge saknade pusselbitar och tycks inte vilja lämna berättaren – eller berättelsen – ifred.
Klas Östergren, som i december intar stol nummer 11 i Svenska Akademien, är känd för rika, vindlande berättelser med grepp lånade från spionthrillern. "Gangsters" och "Gentlemen" är så sönderälskade att de knappt behöver nämnas, men också "Den sista cigaretten" (2009), rörde sig i liknande världar. Även i "Twist" finns hotellbarer, sedelbuntar och hemliga akter på plats. Men berättelsen vecklar ut sig, dröjer, har ingen brådska. Den berättar om verkligheter då och nu och om ett land som förändrats och ändå inte. Det säger att det har alltid funnits svek. Av ideal, av vänner och – inte minst – av framtida generationer. Sådant som hände under byggboomen i Stockholm på 60-talet har verkningar in i nuet, långt in i människors innersta. Östergren målar fram en värld där samma mekanismer opererar på 80-talet i fastighetsaffärer, på 90-talet vid utbyggnad av telenät och nu på 2000-talet när en gasledning grävs ned i Östersjön. Människor har anpassat sig och tagit nya roller, men bär det förflutnas trådar med sig.
Det finns hos Östergren en kontinuitet, en historisk ärlighet, som kan kallas cynisk men som också är befriande klarsynt. Allt hänger samman inte som en stor konspiration men som ett nät av mindre mysterier, grundläggande i mänskliga relationer. Många fel kan bli ett rätt, men samtidigt finns inget gott som inte kan gro och bli ont. I denna skildring av mekanismer inom samhällsförändringar, sociala och psykologiska mönster på individnivå, berör Östergren på ett ovanligt intimt sätt samtidens brännande frågor. Inte ens oåterkallelig miljöförstörelse görs av illvilja, snarare handlar det om att hitta de lättaste vägarna, att ”make people happy”.
Bilden av ett omärkt grund i en insjö, döljande en bergskedja, återkommer som metafor för en känsla av hot under ytan. Ändå är det som dröjer kvar, snarare än en rysning över undre världars villkor, ett slags vilsen melankoli. Hur ska man värdera allt som hänt och händer? De inblandade är trötta, slutna, och tycks längta efter en förlåtelse eller upprättelse som aldrig kommer. Twist är, skriver Östergren, ”som ingen annan dans”. Man vrider sig som masken på en krok, blir genomsvettig – men står kvar på stället. Så kämpar människorna medan handlingens stora twist är långsam och eftertänksam. Och berättelsen blir mycket mer än en spännande jakt med politisk klangbotten.