Det är självfallet en rätt så primitiv och aningen etnocentrisk reflex att bedöma en författare utifrån hennes nationella tillhörighet, att genast känna sig tvingad att jämföra författaren med någon av hennes författande landsmaninnor. Som om varje finskt författarskap tvångsmässigt skulle bedömas efter hur det förhåller sig till Runeberg eller Kalevala. Men när Riikka Pulkkinen nu introduceras på svenska, och förhandshajpen dessutom talar om ett nytt stjärnskott på den finska litteraturhimlen, är det närmast oundvikligt att tankarna går till Sofi Oksanen, som med den fenomenala Utrensning fick ett stort internationellt genombrott för ett par år sedan. Oksanen var ju också hon ung och hajpad. Och finsk.
Det bör dock sägas med en gång: Pulkkinen är ingen Oksanen. Sanningen är långt ifrån den intensivt omskakande läsupplevelse som Utrensning var. Jämförelsen är egentligen orättvis. Den litterära ambitionsnivån är satt på så olika nivå. Oksanen försökte i sin roman skriva fram ett nationellt trauma i ljuset, Pulkkinen endast ett familjedito. Oksanens roman är en socialmiserabel feel-bad, Pulkkinens en lagom sorglig och sentimental feel-good.
Ändå finns en stor gemensam nämnare mellan Oksanens och Pulkkinens romaner. Båda kretsar de kring familjen och de hemligheter den ofta döljer, båda handlar de om de oupplösliga band som binder en familj samman. Eller som Pulkkinen låter en av sina karaktärer säga: ”vad som än händer oss, bär vi alltid med oss vårt ursprung”. I Sanningen väver Pulkkinen fram en illa dold och bortträngd familjehistoria av det förflutnas garn och visar på hur det förgångna speglas och går igen i nuet. Det handlar om den kamp mellan individualitet och beroende, frihet och tillhörighet, som kärleken, särskilt den inom familjen, alltid innebär.
Det handlar om Elsa, den en gång framgångsrika barnpsykologen som efter cancerbeskedet gör det bästa för att ta vara på den korta tid som är kvar. Maken Martti, konstnären, försöker göra den sista tiden så smärtfri som möjligt för sin hustru, samtidigt som han bestämmer sig för att för första gången måla av sin livskamrat, innan det är för sent. Dottern Eleonoora, läkaren, har svårt att hantera tanken på att förlora sin mamma, att bli ett barn utan mor. Elsas dotterdotter Anna har egna, ännu obearbetade, sorger som kräver hennes känslomässiga uppmärksamhet. Aningen tafatt närmar hon sig sin döende mormor.
Till en början tror man att boken ska forma sig till en tårdrypande roman om döendets och avskedets svårbemästrade konst. Men snart väver Pulkkinen in ännu en tråd i sin berättelse. Under ett besök hos mormodern finner Anna en klänning som visar sig ha tillhört en barnflicka, Eeva, som arbetade hos Martti och Elsa några år i mitten av 60-talet. Nu arbetas också Eevas historia, som är skriven i jagform, in i skeendet. Eeva visar sig vara ett ännu öppet och dåligt bandagerat sår i Martti och Elsas äktenskap.
En stormande kärleksrelation växte nämligen fram mellan Martti och Eeva då Elsa, under sina mest intensiva arbetsår, under långa perioder var bortrest. Men det var inte bara en kärlek till maken som Eeva utvecklade, utan kanske framför allt en kärlek till dottern, det då ännu lilla barnet Eleonoora. Här berör Pulkkinen en spännande fråga som man inte alltför ofta ser ställd: I vilken utsträckning är det acceptabelt att älska någon annans barn?
Pulkkinen växlar med imponerande lätthet mellan romanens olika berättelseskikt. Det visar sig att Eevas öde på många sätt liknar Annas hemlighållna sorg och Pulkkinen speglar snyggt de två kvinnornas liv i varandra. Det är ett stabilt romanbygge som Pulkkinen genomför, hela tiden drivet framåt med en fart som aldrig tappar läsaren bakom sig men som inte heller lämnar henne uttråkad. Det berättartekniska hantverket är med andra ord gott, men någon språklig originalitet eller vidare stilistisk ambition finns här knappast att tala om. Det må man dock förlåta Pulkkinen. Alla romaner måste inte vara stilistiska mästerstycken för att göra sin verkan. Då är det lite distanserade förhållandet till romanens karaktärer en allvarligare brist. För den starka och medryckande berättelsen till trots får man som läsare aldrig någon verklig inlevelse i romangestalternas känsloliv. Man betraktar allt liksom på avstånd. Och i en berättelse som kretsar så mycket kring starka känslor är det givetvis ett problem.
På många sätt liknar Pulkkinens roman det porträtt som Martti målar av Eeva i romanen; halvfärdigt, distanserat, utan tillräckligt skarpa konturer.