Händelserna i Armenien 1915 har genom omröstningen i riksdagen givit begreppet folkmord en framträdande plats i dagsdebatten. Samtidigt har blicken vänts mot flera andra av förra seklets allra mörkaste stunder: Holocaust, Stalins utrensningar, den så kallade kulturrevolutionen i Kina, röda khmererna i Kambodja, inbördeskriget i forna Jugoslavien och mordet på 800 000 människor 1994 i Rwanda. Det sistnämnda är temat i två av vårens böcker, dels utrikeskorrespondenten Vincent Dahlbäcks Känslor gräver inga gravar, som är en rapportbok där även Darfur i Sudan och Herrens motståndsarmé i norra Uganda avhandlas. Dels den i dag utgivna Hundra dagar av den schweiziske författaren och dramatikern Lucas Bärfuss. Han gästar Bokmässan i Göteborg i september i ett program på temat Litteratur mellan provins och globalisering.
Vincent Dahlbäck skildrar från journalistiska utgångspunkter massakerns förlopp med impressioner och korta intervjuer. Det finns hos honom en återkommande fråga som försöker förstå den lössläppta ondskan. Mötet med de inblandade, förövare och offer, och grymheternas omfattning får honom att inse det omöjliga i uppgiften. Som läsare tvivlar man aldrig på det goda uppsåtet men ifrågasätter inte heller att författarens svar är det enda rimliga.
Då når Lucas Bärfuss betydligt längre när han gör fiktion av ett skeende, där verkligheten är fantastisk nog. Man frågar sig gång efter annan vad kriminalromaner tillfredsställer för behov, fritt uppdiktade äventyr med utomjordingar eller parafraser på medeltida sagor, när vår samtids historia har ett mera näraliggande och betydligt mera ömmande stoff att erbjuda. Bärfuss bok utspelas under fyra år och ger en inträngande historisk bakgrund till de händelser som fick sin kulmen i och med folkmordet 1994. Samtidigt iakttar författaren det som ägde rum med schweiziska ögon. Den synvinkeln är den inte minst viktiga. Vad volymen också rymmer är en kritisk granskning av det egna hemlandets biståndspolitik. Och detta i belysningen av den mentalitet som styr de politiska besluten i sådana frågor.
Det finns likheter mellan Hundra dagar och Astrid Saalbachs pjäs Rött och grönt, som nu ges på Stockholms stadsteater. Hos både är u-hjälpen ett framträdande motiv. Och inte minst den aspekt som handlar om vad arbetet som biståndsarbetare gör med utövaren. Den av Hugo Hansén regisserade föreställningen har en upplösning i uppgivenhetens tecken. Den stämmer också väl överens med Peter Fröberg Idlings text i programbladet, där denne berättar om sina upplevelser i Sidas tjänst i Kambodja. Lucas Bärfuss slutsatser förmedlas i om möjligt ännu dovare färger. Här är hjälparbetarna utsatta både för sitt eget självbedrägeri och för ett av samhället sanktionerat biståndsprogram, som är lika misslyckat som meningslöst.
Styrkan i Bärfuss bok ligger i att den lyckas förmedla förloppet från landets egna förutsättningar. Berättare är den David Hohl som tillhör en schweizisk organisation och som via det dagliga arbetet har nära insyn i den högsta förvaltningen och styret. Det är där som pengarna betalas in och sedan slussas ut i till olika projekt. Intrigen följer denne administratör från det han anländer till det behövande landet, fylld av höga ideal och grundmurat rättvisepatos, fram till dess att allt har brutit samman, även David själv. Han återvänder hem moraliskt söndersliten och som en spillra av sitt forna jag. Även om det är en konstruerad prosaberättelse får boken sin starka verkan av vad som brukar kallas en det självupplevdas närhet. Ett för dramaturgin och spänningen viktigt inslag är den unga Agatha, med vilken David har ett förhållande åren igenom.
Även hos Bärfuss är frågan om hur folkmordet var möjligt en framträdande stämton. Biståndsarbetet styrs av lika delar välvilja och skuldkänslor, en skriande brist på kunskaper i det lokala språket och insikter om mottagarlandets situation, traditioner och sätt att tänka. Återkommande är uppgifterna om det välorganiserade, ordningsamma och hierarkiskt uppbyggda Rwanda, drag som landet har gemensamt med Schweiz. Boken ger också en mycket instruktivt förmedlad bakgrund till motsättningen mellan tutsier och hutuer och dess historiska förutsättningar. Även propagandans roll och hur den nästlar sig in ända till den privata intimsfären hör till det skickligt förmedlade. Med hjälparbetaren Davids inre förvandling får ett av 1900-talets minst uppmärksammade men ändå mest brutala och vidriga folkmord en suggestiv inramning. Den här boken ger såväl biståndsbeviljande politiker som de journalister som rapporterar från händelser av det här slaget något att tänka på. Men också övriga läsare kan se fram emot en osedvanligt berörande läsupplevelse.