”Le petite mort”, franskans berömda liknande av orgasmen vid “en liten död”, är faktiskt mer än bara en slående liknelse. Forskning har visat att döendet och sexualaktens klimax har flera rent fysiska likheter, inte minst förenade i den tillfälliga förlusten av medvetande. Men trots denna vetenskapliga uppbackning kan man ändå fråga sig hur sann orgasmens dödsmetafor egentligen är. För är det inte snarare just i det intimt kroppsliga mötet med en annan människa, just i orgasmens intensivt lustfyllda ögonblick, som vi upplever oss själva som allra mest levande? När vi i sexualakten förlorar oss i den andre är det inte livet vi mister, utan det ofta plågsamma medvetandet om oss själva. Orgasmen är inte kroppens, utan jagets och det uppsvällda egots död. Det är en död som befriar och som genast föder oss på nytt.
Den i Marocko födda och i Paris boende Abdellah Taïas självbiografiska kortroman Ett arabiskt vemod kan beskrivas som en rad sådana små dödar, eller en räcka multipla orgasmer om man så vill. Här skildrar Taïa i en samling koncentrerade prosafragment ett antal passioner och förälskelser som alla slutat i författarens symboliska, eller ibland snudd på faktiska död. Det är dock dödar ur vilken författaren rest sig starkare och rent av pånyttfödd. Dock med egot intakt. För Ett arabiskt vemod är en oupphörligt självbespeglande, för att inte säga självupptagen text, där Taïa hela tiden söker en fast punkt, om inte i sig själv, så i en älskares kropp och bekräftelse.
Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare, vilket gjort honom till en långt ifrån okontroversiell person i det konservativt präglade hemlandet. Men det har också givit honom ett medialt gångbart rykte som arabväldens ”nya hippa gayförfattare”. Ett arabiskt vemod, som är den första bok av Taïa som ges ut på svenska, kretsar också mycket kring sexualitet och kroppslighet. Boken inleds med en gastkramande och svettigt intensiv skildring av hur den tolvåriga Abdellah, som genom ett mirakel, lyckas undvika en gruppvåldtäkt. Sedan följer beskrivningar av den vuxne Abdellahs mer eller mindre problematiska kärleksrelationer. Allting skrivet på Taïas självrannsakande och korthugget malande prosa.
Det handlar mycket om förälskelsens närmast sjukliga besatthet vid den andre, om parrelationens svartsjuka och maktkamper. Abdellahs ständiga behov av fysisk bekräftelse framstår ofta som kompensation för en sviktande självkänsla. Men lika ofta är de sinnliga beskrivningarna av längtan efter kroppslig närhet (att få känna någons doft, en varsam hand mot pannan) mycket rörande i all avklädd uppriktighet. Taïa formar sin text till ett glödande förvar för passionens hetta, en hyllning till kärlekens många möjligheter och metamorfoser. För kanske är det endast passionens eld som förmår förvandla. Kanske måste man dö kärlekens ”lilla död” för att verkligen kunna leva.