”Jag har aldrig kunnat tro att talandet bringar världen i ordning. Jag vet ju själv att hur mycket jag än talar med någon, så ändrar sig inget av de förhållanden som är mot mitt liv.” Så säger den tyskrumänska nobelpristagaren Herta Müller i ”Mitt fosterland var en äppelkärna”, en intervjubok där hon berättar om sitt liv för den österrikiska publicisten Angelika Klammer.
Själv har hon formats, och behärskats, av tystnaden. Som barn i diktaturens Rumänien tillbringade hon dagarna med att valla kor, ensam bland de idisslande djuren, växterna och den dammiga, smutsiga jorden, den som en dag skulle sluka henne liksom alla andra. Dess fetma berodde på de oräkneliga döda som uppfyllde den, filosoferade flickan.
Tystnaden bröts bara av tåget som passerade byn. När ögonblicket var förbi stod hon övergiven, ”som om luften hade slagit igen sin förskräckligt stora vita dörr framför näsan på mig”.
Inte heller hemma öppnade man munnen i onödan. Hennes pappa hade varit med i SS, hennes morfar hade guldtackor och hennes mor hade suttit i arbetsläger. Det fanns mycket att inte tala om.
Och om detta talar alltså Herta Müller i den här boken, taktsäkert översatt av Madeleine Gustafsson. Hon berättar också om den inre exilen, diktaturens förtryck och fula skyltfönster, om hur hon lämnar hemlandet, om författarskapet, om begäret efter det vackra och det sanna. Hennes språk är kärvt, envist och påträngande materiellt, som om de där väderbitna växterna hon åt som barn i hopp om att smälta ihop med landskapet faktiskt lyckades förvandla henne i vegetativ riktning.
Det är också befriande tillgängligt. På ett ställe skriver hon om de där finklädda stadsborna på tågen, dem som hon brukade vinka åt. När hon senare i livet stöter på dem förvånas hon över deras eviga pratande: ”Det var monologer utan mål, ett talande för att det lättade.” Också i ”Mitt fosterland är en äppelkärna” är monologerna utan tydliga mål. Deras riktningar bestäms av poetisk slump, fri association och intervjuarens infall. Hur Herta Müller upplevde sessionerna vet jag inte, men när jag läser det hon säger, och på så sätt liksom talar tillsammans med henne, så känner jag verkligen ett slags lättnad.
Det tragiska livsstoffet är välbekant från hennes romaner. Men som hon själv uttrycker det: ”skrivandet har med tigande att göra, inte med talande.” När hon berättar muntligt öppnar sig stoffet plötsligt i det friare, prövande och inkluderande sökandet efter svar.
Och på något sätt skapar det här talandet faktiskt något slags ordning i den müllerska världen.