Ordlekare med idéer

På Island är det mesta som sägs ironiskt, menar det nya stjärnskottet Hallgrímur Helgason, och "till och med tuvorna verkar fulla av sarkasm". Det stämmer i varje fall rätt väl med hans egen litterära värld, genombrottsskrönan "101 Reykjavik" och den nya "Stormvind". Båda har har var sin faderlös, kvinnolös och socialt lealös 30-40-åring i huvudrollen, och båda dribblar fräckt och elegant med språket och det moderna isländska samhället.
Någonstans antyder Helgason att en orsak till galghumorn kan vara genetisk, blandningen av norskt och irländskt blod för tusen år sen. Väl så betydelsefull är nog öns kärva och tuffhetskrävande historia. De isländska sagornas värld lever kvar som vaga men mångsidigt verksamma influenser, tvärs genom får- och fiskesamhälle, industrialisering och modern it- och finansbolagskultur. Helgason riktar i Stormvind sin ironiska kikare mot de 3000 invånarna i Saudarkrokur på nordvästra Island och beskriver dem så som de framstår för den anarkistiskt intellektuelle lärarvikarien Böddi. Det börjar dramatiskt med en halsbrytande eller åtminstone benbrytande skolutflykt och accelererar sedan till mer själsliga äventyr för att slutligen landa i osannolikt men symboliskt laddat våld.

Stilen är det mest påfallande hos Helgason: ordlekande och energiladdad - men ändå inte överlastad. Översättaren John Swedenmark har lyckats ta väl vara på finesserna; möjligen kan man ifrågasätta en del talspråksvarianter och verbformen "påminte". Särskilt första halvan av boken utgör en intensiv kanonad av skämtsamma men i grunden allvarligt menade beskrivningar av dagens konsumistiska och kulturellt vacklande Island och av den festande men ändå sorgmodiga singelkulturen i en nutida småstad. Det fyrverkeriet håller svårligen genom alla de drygt 400 sidorna. Gradvis övergår komiken i allvarliga existensproblem, Böddi får - eller tror sig få - barn med en tillfällig partner, den muskulösa och hoppjerkande rektorsdottern Dagbjört.

Böddi är självfallet en extrem variant av en speciellt isländsk intellektuell rotlöshet: han har studerat i Tyskland och haft Nietzsche och Marcuse som husgudar men lyckas inte få sina idéer och sitt vardagsliv att gå ihop. Han grips av faderskänslor och det romantiskt revolutionära glider över i en snarast värdekonservativ hållning: "Det är ingen lek att skapa ett helt liv." Böddi tycker sig se felet med sin generation: "Vi kunde göra allt och behövde aldrig lyda. Märkligt nog ledde detta till avsevärd olycka."
Böddi behöver inte uppfattas som författarens språkrör, men han är i varje fall en av de synvinklar Helgason tar på allvar. Som hämningslös men talangfull bloggare kan Böddi vräka ur sig allt vad han känner inför kommersiell TV och annan skräpkultur - "massans idiotidröm" som han kallar det. Som komplexfylld elitist med en skruv lös går Böddi visserligen under, men åtskilliga av hans iakttagelser är värda att begrunda.

Psykologiskt rämnar handlingen itu, i en realistiskt färgstark och igenkännlig del och en mer sensationell och parodiskt actionbetonad. Men det bekymrar sig nog inte Helgason över; grundtemat kan varieras i olika tonarter.
Dagens Island skymtar förstås fram i sin karga natur men kulturella brokighet, med de korrugerade plåttaken, "steroidjeeparna" , den hårt fabriksarbetande fiskaränkan som samtidigt är TV- försoffad men familjelojal, en symbol för "den isländska tålamodern". Här finns den alkoholiserade hotelldirektören, den söta hemmadottern, reklamfilmmakaren och diverse andra typer i ett både underhållande och oroande panorama. Helgasons styrka, att kombinera ett kraftfullt experimenterande språk med en intensiv nyfikenhet på samhällets underliggande mekanismer, gör honom läsvärd och intressant långt utanför sin egen ö. Man kan undra vad han skulle kunna åstadkomma om de allra senaste årens finansiella berg- och dalbaneåkning och dess konsekvenser för vanliga - eller för den delen oftast ovanliga - islänningar.

Ordlekare med idéer

Småstadsvärlden kan vara färgstark, åtminstone på Island och hos Hallgrímur Helgason. Hans lekar med ord och idéer i den nya romanen Stormvind är intressanta och läsvärda även för oss, tycker Tore Winqvist.