Ordkonstnär utan like

När Per Wästberg började skriva sina böcker om Afrika tillmättes författarna fortfarande en betydelsefull roll i samhällsdebatten. De var opinionsbildare och försedda med en auktoritet som gav dem möjlighet att ta till orda i de mest skilda ämnen. Deras röster påverkade landets öden. I en del fall också världspolitiken. Den platsen har de inte längre, knappast litteraturen heller. Delvis är det självförvållat, delvis en följd av de nya mediernas framväxt.

Den period Per Wästberg berättar om i sin i dag utgivna bok Ute i livet utspelas före detta epokskifte. Den är fjärde delen av hans pågående memoarserie och omfattar åren 1980–1994. Av minnesböckerna är det den allra bästa, ett fullödigt konstverk helt i sin egen rätt med en utformning och ett innehåll som gör att den kan läsas helt fristående. Här återges ett historiskt skede med Wästberg själv i hög grad delaktig. Kanske allra mest som ordförande i International PEN under processen som ledde fram till de första fria valen i Sydafrika. Men också som åsyna vittne till utvecklingen i Afrika över lag och med händelser som Berlinmurens fall och Östeuropas väg till demokrati på närmare håll. En annan milstolpe är mordet på Olof Palme.

Kontakterna med ledande politiker och kulturpersonligheter på en hög internationell nivå gav honom givetvis en insyn av ovanligt slag. Men även de svenska vännerna i samhällets topp bidrog med hårddata. En avgörande roll på det personliga planet var uppbrottet ur äktenskapet och framväxten av den nya relationen med Anita Theorell. Med de egna barnen, Johanna och Jakob, och de nya, Emma och Tobias, uppstod på så sätt en storfamilj, som innebar en hel del extra intellektuell stimulans.

Liksom i förra delen växlar Per Wästberg personliga minneskapitel med årskrönikor. Det fungerar den här gången bättre än någonsin i denna väl sammanhållna och på en tät, ofta poetiskt laddad prosa utformade återblick. Läsaren möter en ordkonstnär, som har få, om ens någon motsvarighet i svensk litteratur. Tankarna om livet står aforismformen nära och gör boken till en guldgruva av kloka och eftersinnande iakttagelser. Naturen, inte minst den gotländska, har fått en uttolkare av överdådigaste slag. Den självironi som skymtar här och var är en ny komponent.

Aldrig tidigare, utom i poesin, har väl författaren varit lika personlig, öppenhjärtig och så utan förställning. En av våra allra största diktare kommer till tals med en lång verksamhets samlade visdom. Vad han åstadkommit är en handledning om att ta sitt liv till vara, en uppmaning som sker helt utan något moraliserande. Vad mera kan man önska av en bok, som har alla utsikter att bli mångas följeslagare.

Det saknas varken svårhanterliga känslor eller den sinnlighet som blivit ett av Wästbergs särmärken som författare. Hans öppenhet för intryck av de mest skilda slag är enastående, de intellektuella utblickarna ger perspektiv som sällan förekommer på våra breddgrader. När han lättar på förlåten och avslöjar sina personliga tankar kring skrivandets mysterier och praktik eller lägger ut texten om bokens framtid, är det han har att säga viktigare än någonsin. Det kapitlet borde delas ut som särtryck i alla boklådor och bibliotek.

Det här är litteratur när den är som allra bäst och den visar med eftertryck att en författare fortfarande kan vara en samhällslivets och kulturens fyrbåk.