Ordglädje i lekfull vers

Helena Olsson debuterar med en samling roliga ochpå ytan anspråkslösa dikter, skriver Magnus Dahlerus.

Helena Olson debutdiktsamling bär en underfundig humor.

Helena Olson debutdiktsamling bär en underfundig humor.

Foto:

Litteratur2008-02-07 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Helena Olsson debuterar idag med en diktsamling full av ordglädje med den märkliga titeln Ekorrar Monolit You! Ordet monolit kommer från, som poeten använder det, Stanley Kubricks film 2001 - Ett rymdäventyr. I filmen är monoliten en slags varelse som, med sin närvaro, påverkar primitiva apor att påbörja evolutionen. Helena Olsson vänder på det, ekorren är en positivt laddad existens som människan kan lära av.

sävligt pockande på
letar upp letar ner
och finner in
in ifrån
mitt
in
strömmar nu
kan det vara ett hekto
ljus eller två

och hur har Du
min
Ekorre fått plats
här
i mig!

och ändå varit så gömd


Här råder tanken tillbaka till naturen. Orden hoppar fram likt en ekorre från gren till tallegren och smeker människan med den långa ludna svansen tills hon skriker "Ge mig mera nötter!"
Här har vi en poet som tycks ha förläst sig på Lennart Hellsings nonsensvers, naturlyrik och New Age. Helen Olsson blandar ungdomliga dagboksliknande tankar, erotiska undertoner, naturbilder och uråldriga riter utan några större problem. Versen skuttar förtröstansfullt fram över sidorna.

Gräv mig en grop
sätt ner mig
i fin fin jord
i kulturmark
hos mina vänner
och låt mig sjunga ut i körsbärsblom


Det är lätt att ryckas med i Helena Olssons lätta tilltal, speciellt för att hennes dikt är på vakt gentemot sin egen allvarlighet. Vapnet är ironier. Utan dem hade det inte kunnat gå att skriva den här typen av dikt. Dess allvar måste undermineras för att inte dikten ska falla ihop. Det är ett grepp ofta använt av Poetry Slam poeter. Men Olssons ironier är försiktiga och nästan spröda. De kräver boksidans sansade intimitet.
I det poetiska klimat där många diktsamlingar är svåra ordanhopningar är Helen Olssons dikt en rebellisk färgklick. I grunden är den traditionell, med känslor och stämningar. Men hon underminerar med ironi och ordlek och skapar därmed en osäkerhet som känns modern. Allt är inbakat i en spelad anspråkslöshet. Hennes vers skuttar fram, retfullt och självklart, över boksidorna och ropar "duka mitt fattiga hjärta / med sång". Det är förstås en önskan som är starkare än den, i sitt sammanhang, låter.
En ny bok
Helena Olsson
Ekorrar Monolit You!
Wahlström & Widstrand