Joyce Carol Oates Änkans bok ? på engelska A widow?s story: a memoir ? skapade viss debatt när den kom ut i USA. Några kritiker tyckte att Oates minnesbok över sitt första år som änka efter maken Ray Smith, en man hon levt med i 47 år, var ohederlig eftersom hon undvek att berätta för läsarna att hon kort efter det första sorgeåret gift om sig. Kritiken grundar sig i en ganska snäv syn på människor och deras relationer ? där ett nytt förhållande på något vis ogiltigförklarar det förra. Men människan är nu en gång för alla funtad så att hon kan både sörja och älska på samma gång. En rätt bra grej.
Joyce Carol Oates är en författarpersona, ett namn på en bokrygg. I det vanliga privata livet, hemma med maken Ray Smith var Joyce Carol Oates alltid Joyce Smith. Att läsa Änkans bok innebär att komma denna Joyce Smith en liten bit in på livet. Det dröjer inte länge förrän man märker att Joyce Smiths röst är en helt annan än Oates dito, ett helt annat temperament, ibland så mycket som en helt annan världsbild. Och vad värre är ? jag längtar oupphörligen efter den Joyce Carol Oates jag känner.
Änkans bok är en memoarbok och man kan inte recensera hur en människa i sorg beter sig. Men eftersom den ändå är skriven av författarpersonan Joyce Carol Oates, åtminstone utgiven i hennes välkända namn, kunde man kanske förvänta sig något av den kraft som vanligtvis finns i hennes prosa. Men Änkans bok är i princip rakt igenom en vek bok. Det går att invända mot det, och säga att den litterära stilen konsekvent matchar och fångar upp den vekhet och förvirring som naturligt genomsyrade Joyce Smiths liv efter makens död. Och det är en rimlig invändning ? vore det bara inte för att det i längden blir en smula, ja, faktiskt tråkigt att läsa.
I februari 2008 tog Joyce med sig Ray till akuten, där det visade sig att han hade en svårartad lunginflammation. Han såg av allt att döma ut att hämta sig rätt bra, men drabbades av en sekundärinfektion och dog bara en vecka efter att Joyce skjutsat honom till akuten, 77 år gammal. För Rays del innebar det en vecka av liv som ställdes på ända, för Joyce innebar det att återstoden av hennes för alltid skulle vara omkullkastat. Jag tycker det finns något djupt rörande i Joyces absoluta förvåning över att Ray kunde dö ifrån henne. Något som samtidigt är en viktig iakttagelse av hur människan fungerar: vi är aldrig beredda. Inte ens om den vi älskar närmar sig de 80.
Här har Änkans bok mycket gemensamt med Joan Didions hyllade Ett år av magiskt tänkande, som skildrar hennes första år som änka och sorgen efter maken och författaren John Gregory Dunne. Didion som vägrar slänga Johns skor eftersom han kan behöva dem när han kommer tillbaka. Desperationen och oförmågan att ta in det obegripliga är gemensamma för Oates och Didion. Men där Oates skriver på en hetsig, ordrik prosa är Didions förtvivlan mer återhållen ? och därför också mer verkningsfull. Där Didion på nästan varje rad hamrar in sin smärta i läsaren, håller Oates mig snarare på distans med sina ordmassor. Jag blir lika oförmögen att sortera intrycken som Joyce Smith är i sin sorg.
Det betyder inte att det i Änkans bok saknas vackra, sorgliga, insiktsfulla tankar. Min favorit är den som avslutar boken under rubriken Änkans handbok: ?Bland änkans oräkneliga plikter i samband med dödsfallet är det egentligen bara en som har någon betydelse: på den första årsdagen av mannens död bör änkan tänka Jag höll mig levande.?