När den funktionshindrade och i barndomen institutionaliserade Desirée i Aprilhäxan, lät fåglar och andra varelser låna ut sina ögon till henne så att hon kunde övervaka sina tre systrars liv, var det både effektfullt och raffinerat utfört. Men när Kopparängeln svävar över Minnas sjukhussäng och talar till henne som en röst från andra sidan i Majgull Axelssons nya roman, är det övernaturliga temat mindre övertygande. Här har Axelsson låtit tillvarons oförklarligheter och okända dimensioner bre ut sig på ett sätt som i mitt tycke sker på bekostnad av romanens huvudsakliga ärende, men som samtidigt kanske är symptomatiskt för hur författarskapet utvecklats – jag återkommer till det.
Moderspassion heter romanen, en titel som är långt ifrån missvisande, men som möjligen något skymmer det tema som löper som en glödgad tråd genom boken. För mer än något annat är Axelssons senaste en svidande kritik av den eviga orättvisa som märker kvinnor som horor. Ordet är så laddat, lika flitigt som vissa använder det har andra svårt att ens ta det i sin mun. Ho. Ra. Så delas konsekvent ordet upp när det skrivs ut i romanen, båda stavelserna lika betonade, lika omöjliga att värja sig emot.
I centrum står Minna, en medelålders kvinna som inte lyckats frigöra sig från det arv av så kallad lössläppthet som hennes mormor och mor fört vidare till henne. När romanen tar sin början vet man inte att det öde som drabbat familjens kvinnor också har hemsökt hennes högt älskade dotter, men det har det. Hur den sociala kontrollen i ett litet samhälle, i det här fallet Arvika, upprätthålls i flera generationer framgår med all önskvärd tydlighet i Axelssons roman.
Hur kan ett glåpord som hora få så stora, i romanen minst sagt ödesdigra, konsekvenser som det får? Frågan måste ställas, eftersom att det är underförstått i romanen att det är just i detta stora lilla ord som förklaringen till hur tre mödrar och fyra döttrar fått sina liv amputerade, ligger. Men Majgull Axelsson reder inte ut detta närmare. Det är som om det vore en självklarhet att ordet ”hora” av egen kraft förmår bryta ner kvinnor. Jag är inte så säker på att det stämmer, och framför allt är jag bortskämd med att Axelsson brukar driva sina teser på ett mer komplext sätt. Men i Moderpassion är Minnas analys glasklar och enkel: ”Det där ordet som jag en gång trodde var utrotat och undanröjt, bortsopat av förnuftet, jämställdheten och hela den moderna förbannade tiden, men som har återfötts och kommit tillbaka tredubbelt tyngre. Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varenda kvinna man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge.”
Det är ett oväder, en höststorm och översvämning som drar in över Arvika, som gör att Minnas tankar och livshistoria kommer i dagen. Hon äger en vägkrog dit ett fåtal människor söker sin tillflykt i stormen – deras berättelser varvas med och flätas in i Minnas genom romanen – men själv hamnar Minna på sjukhus efter att ett träd blåst in genom ett fönster och nästan krossat henne. Kopparängeln är där ögonblickligen och prövar henne, tvingar henne se sanningen om sitt liv i vitögat. Men jag hade gärna varit utan den där figuren och hellre sett att yttre omständigheter och inre tvång gjort att Minna började formulera och acceptera sitt liv sådant det faktiskt är.
Nåväl, det är både en bisak och en smaksak, detta med hur fladdrandet på gränsen mellan liv och död ska beskrivas. Moderspassion är till stora delar en typisk axelssonsk roman så som vi har lärt känna dem sedan debuten Långt borta från Nifelheim (1994) och genombrottet med Aprilhäxan tre år senare. Berättelsen om Minnas kärlek till sin dotter Sofia, den om den avdankade Dramatenskådisen Marguerite och den om den förbittrade Anette, är alla trovärdiga och engagerande. Och jag håller henne för en av våra bästa samtida författare, de två nyss nämnda romanerna är alltigenom mästerliga. Och dessutom skriver Axelsson ”riktiga romaner”, om jag får lov att uttrycka mig så slarvigt: brett anlagda, ofta socialrealistiskt berättade, helt igenom fiktiva romaner. Jag uppskattar det.
Majgull Axelssons prosa har också alltid hållit en hög intellektuell nivå, hon har noga undvikit de sentimentala och lite kladdiga fallgroparna. Men de senare romanerna, såväl Den jag aldrig var (2004) som Is och vatten, vatten och is (2008) men kanske allra mest nu Moderspassion, har ett delvis annat tonläge. Det finns ett slags trots i Axelssons sätt att skriva här, det föreställer jag mig åtminstone, som om hon vägrar att möta förväntningar och tar sig rätten att skriva sin berättelse precis som hon vill. Och så måste det förstås vara. Men något har successivt förändrats, faktiskt försämrats, sen det stora genombrottet. Jag tror det är det lite strama, kontrollerade berättandet jag saknar. Det som fanns i en av de i särklass bästa svenska samtidsromanerna – Aprilhäxan.