Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström är rasande i sin bok ”Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur”. Men inte i första hand på sin ex-man Horace Engdahl, som har antytts, utan för att 80-talets iskalla postmodernism, anförd av manliga kritiker, förlöjligade 70-talets kvinnolitteratur om vardagsöden och därmed skymde dess avgörande betydelse för litteraturen i stort. En av dem som gläfste var Horace Engdahl. Men fiskarna han får är inte varmare än dem Witt-Brattström ger till Mats Gellerfelt, Anders Olsson, Stig Larsson och andra som begick lustmord på berättandet och stirrade sig blinda på själva Skriften.
Stig Larsson, med romanen ”Autisterna” 1979, blev postmodernismens galjonsfigur. Det är med viss vällust Witt-Brattström konstaterar att Kristina Lugn med sin ”språkmaskin” snuvade honom på rollen som den som mest ”perfekt illustrerade postmodernismens möjligheter och begränsningar”.
”Stå i bredd” öppnar dörren bakåt mot en litterär skatt. Ebba Witt-Brattström listar också tidshändelser, både globala, som månlandningen, och nationella, som årtal när p-piller tilläts och barnaga förbjöds.
Man påminns om 1976, när en halv miljon svenska kvinnor, från Grupp 8 till Husmodersföreningen, gick ut i protest och lyckades stoppa sexualberedningens förslag om sänkt sexålder från 15 till 14 år, acceptans för koppleri och incest och mildare straff mot våldtäkt.
1976 kom också den kanske mest begabbade av 70-talets kvinnoböcker, Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna”. I Aftonbladet kastade Gunilla Boëthius fram att Thorvall blev så hudflängd för att hon saknade ”den aura av parfym” som räddade Erica Jong och Suzanne Brøgger från samma öde för sina sexuellt gränsöverskridande böcker .
Witt-Brattström hakar på. De unga, vackra, ärtiga Jong och Brøgger tillhörde dessutom intelligentian. Detta sammantaget tror hon skyddade dem mot den kölhalning den medelålders fyrbarnsmamman Thorvall fick utstå.
Sonja Åkessons dikt ”Vara Vit Mans” slav är utgångspunkt för Witt-Brattström. Hon ser den och Moa Martinsons romaner som klangbotten för 70-talets feministförfattare när de gav röst åt ”tabubelagda kvinnoerfarenheter”.
Hon förnimmer Germaine Grees uppmaning, Angrip! Gråt inte! som ett eko genom årtiondet.
Hon noterar hur det personliga blir politiskt och hur ropet ”jag vill inte bli som mamma” (eller som pappa om det gäller gossar som Jack Lundell) skallar.
Med utgångspunkt i den 52-åriga frånskilda fembarnsmamman och städerskan Maja Ekelöfs roman ”Rapport från en skurhink” (1970) startar Ebba Witt-Brattström sin genomgång. Kerstin Ekmans Katrineholmstrilogi som inleddes med ”Häxringarna” (1974), är viktigt nav.
Men det är inte de enskilda analyserna utan att Ebba Witt-Brattström återger 70-talsfeminismen dess litterära tyngd som ger boken dess vikt. Hon öppnar läsarens ögon för hur den påverkade också P O Enquists dramatik och protesterar högljutt när Göran Palm påstår att Ingmar Begmans ”Scener ur ett äktenskap” triggade den feministiska bekännelselitteraturen. Denna var redan i fullt flor innan Bergman 1973 kom med scenerna om John och Marianne, hävdar Witt-Brattström.
Intressant är hennes iakttagelse att dagens feministiska serieboom har sin utgångspunkt i den vanvördiga drift med manschauvinismen som Kvinnobulletinen ägnade sig åt på 1970-talet.
Och vem kan säga emot henne, när hon rasar över att Kerstin Ekman bara struntbehandlats i svensk litteraturhistoria.