Öppenhjärtig utvecklingsroman

Huvudpersonen i Samma flod, Jaan Kaplinskis första egentliga roman som översatts till svenska, tänker någonstans att "han kanske egentligen inte var så intresserad av litteratur, det var filosofi, religion och vetenskap som intresserade honom - människans tankar över huvud taget". Denne huvudperson, som man aldrig får veta namnet på - han kallas bara "han", vilket medför vissa smärre tekniska problem jämfört med om han som brukligt kallats "jag" - är en cirka tjugoårig student i Tartu som vi får följa under en intensiv och händelserik sommar. Han skriver visserligen också poesi men dras starkt till ren språkvetenskap och till existentiella diskussioner med bland andra den mångsidigt bildade universitetsläraren Alo, kallad "Läromästaren". Både i sin intellektuella profil och till sin allmänna bakgrund - med en rysk far (Kaplinskis var polack) - påminner den unge mannen så starkt om författaren själv att man nog kan uppfatta boken som övervägande självbiografisk, om inte i detalj så på de flesta väsentliga punkter.

Kaplinski har utöver sin poesi övervägande skrivit essäistik, en brett resonerande, uppslagsrik och intressant sådan. Här visar han sig också kunna komponera en läsvärd och psykologiskt trovärdig och spännande roman, visserligen med stark dragning åt dels memoarhållet, dels det essäistiska. Som bollplank för sin kulturella mognadsprocess använder hans alter ego sin "Läromästare", som möjligen bygger på en verklig förebild men kanske lika mycket på ett slags projektion av den åldrande Kaplinskis egna funderingar och idéer. Här kastar sig replikerna och utläggningarna mellan alla tiders och kulturers eviga eller akuta problem, mellan västerländska familjerelationers betydelse för könsrollerna, den kinesiska kulturens fredlighet jämfört med den japanska, kommunismen som ett slags religion och mycket annat.

Det är associationsrikt och spetsigt utan att bli dogmatiskt, grundligt beläst utan att bli alltför docerande eller tråkigt. Dagspolitiska eller ekonomiska frågor som kunde varit aktuella under den tiden - Chrusjtjovs relativa töväder - skymtar betydligt mindre, men det stämmer väl med både Kaplinskis egen profil och den miljö av övervintrat borgerlig humanism som dominerar persongalleriet. Diktaturen som sådan blir ändå elegant avklädd i de "milda" förhör som huvudpersonen utsätts för efter att ha kopierat och spritt några "sovjetfientliga" dikter.
Just själva de lena tonfallen med underförstådda hot om relegering, militärinkallelse m m ger en stark erinran om varför folk kunde bli både martyrer, tjallare och ängsligt hukande regimstödjare. I de här avsnitten visar Kaplinski prov på både engagemang, humor och stilistisk finess.
Väl så framträdande i denna koncentrerade utvecklingsroman är emellertid den unge studentens två första egentliga förälskelser och hans fantasier, vedermödor och slutliga aktiviteter på det sexuella området. Om detta berättar Kaplinski öppenhjärtigt och ovanligt vardagsnära. Relationerna till Malle och Ester bidrar till att han lyckas ge en mycket trovärdig bild av sin begåvade, behärskade och ganska stresstålige unge huvudperson. En viss egocentricitet kan denne för all del ge prov på, liksom en åsiktsmässig formbarhet.

Titeln Samma flod anspelar förstås på Herakleitos ord om att vi aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger. I viss mån betonar Kaplinski snarare motsatsen, att något i Estland ändå är sig likt genom tsar-, republik-, sovjet- och nu demokratiperioden. Hans roman ger också åtskilligt av god både miljö- och naturskildring från hans egen sydöstra del av landet, och många inblickar i dess relationer till de ryska, tyska, finska och i någon mån svenska grannarna. Den stärker också förståelsen för den gemensamma östeuropeiska kampen mellan auktoritära och demokratiska krafter, något som är högaktuellt - om också i nya former - i Putins tidevarv.

Öppenhjärtig utvecklingsroman

Jaan Kaplinskis i dag utgivna roman Samma flod berättar lugnt och trovärdigt om en sommar i en students liv, skriver Tore Winqvist.