Ondska som drivkraft behandlas

Det börjar med en rejäl känslourladdning. Som är det åtskilligt undanstoppat och bortträngt som måste ut. Sedan tar handlingen fart. Knappast vad man hade väntat sig eller ens anat att det skulle hända, debuterar Uppsalaprofessorn och tillika poeten Torsten Pettersson denna höst som deckarförfattare. Hans förstlingsverk i genren heter Ge mig dina ögon och knep andraplatsen vid en romanpristävling hos finlandssvenska Söderströms under sensommaren. Det är inte svårt att se den här bokens förtjänster. Liksom att den utgör en egen utväxt på det vid det här laget tämligen vildvuxna kriminalboksträdet.

Brottsroman använder förlaget som genrebestämning på omslaget och försättsbladet. Det säger en del vad det handlar om. Här är det inte enbart fråga om ond bråd död och konstaplar eller detektiver som jagar bovar. Torsten Pettersson har siktet inställt betydligt högre än så. Vad han skrivit är lika mycket gängse skönlitteratur som thriller. Visst finns där en löpande handling som följer konstartens alla regler. Men därutöver förs också romanen igenom diskussioner som har med både verklighet och människovärde och därmed närbelägna frågor att göra.
Torsten Pettersson har placerat handlingen i sin bok i en finländsk mellanstor stad som han kallar Forshälla. Ekenäs ligger några mil bort. Här får läsaren vara med om inte mindre än tre mord. Det som leder polisen till att spana efter en enda gärningsman för alla tre är tillvägagångssättet. Vid samtliga tillfällen har en strypsnara kommit till användning. Gemensamt för brotten är också att offren fått sina ögon utstuckna. Och att ett bokstavstecken är inristat på bröstkorten hos dem som tagits av daga.

Begreppet trovärdighet är en problematisk storhet när det gäller böcker av det här slaget. Alla vet ju ändå att historierna är uppdiktade från början till slut. Det intressanta hos Torsten Pettersson är inte minst att han använder just detta förbehåll som en viktig pusselbit i framställningen. Ett annat grepp, som han torde vara ganska ensam om när det handlar om att skildra brottsbekämpning, är att man där kan se tydliga spår av den verksamhet som han till vardags bedriver som professor vid Litteraturvetenskapliga institutionen. Och som för övrigt tillämpas inom humanistisk forskning över lag. Nämligen inlevelsen.

Den som visar gränsöverskridande framfötter härvidlag heter Harald Lindmark och är högste boss för kriminalarna i Forshälla. Som en litteraturvetare vilken som helst försöker han sätta sig in i och återskapa vad som tänkts och känts vid själva brottstillfället. Lindmark beger sig helt enkelt dit, ungefär som när en litteraturforskare stannar till vid något särskilt betydelsemättat avsnitt i en bok, närläser, lyssnar inåt och försöker sedan utvinna allt vad den egna känsligheten och ingivelseförmågan har att komma med. I den mån den inte redan tillämpas, borde det vara en metod att pröva för brottsbekämparna i det himmelshöga polishuset vid Svartbäcksgatan! Som om inte det var nog bygger också åtskilligt i Petterssons roman på mer eller mindre litterära texter. Också dessa nagelfars och jämförs med samma idoga noggrannhet och flit, som utmärker forskarna på Carolina dagligdags.

Men det är inte slut med det. Harald Lindberg för själv dagboksliknande minnesanteckningar, som han säger, för att bevara sin egen mänsklighet mitt bland allt elände han möter. Säkert en klok strategi mentalhygieniskt sett. Till yttermera visso finns i romanen dessutom utskrifter av bandade samtal. Det blir till slut som det värsta litteraturhistoriska seminarium på doktorandnivå. I varje fall som de såg ut på professorerna Tideströms och Brandells tid, då jag själv kom i åtnjutande av sådana stimulerande tankeövningar. För den skull går det inte att bortse från det allvar i skildringen som här och var också gör sig påmint. Det man fäster sig vid allra mest är de känsliga partier i boken som hänvisar till och dröjer på steget vid mordoffrens olevda liv. Det som ger de dagliga tidningsrapporterna om händelser av det här slaget upplevelsen att vad som skett är meningslöst bortom all gräns.

Det finns hos Torsten Petterssons roman också utvikningar som behandlar ondskan som drivkraft. Och avsnitt som för tankarna till de dikter i hans poesi där den existentiella tomheten är ett inte obetydligt inslag. Man kan också en smula stanna till inför textstället där författaren frågar sig om gudstron är en förutsättning för vår mänsklighet över lag. Att det är Dostojevskij som skymtar i bakgrunden anges utan omsvep. Det förekommer även resonemang om samvetet, som deckarförfattare annars brukar ta ganska lätt på. Likaså om behovet av förlåtelse. Hos Pettersson kan man se att de är några av bokens huvudspår.
Att människans gåta är ett viktigt tema för författaren vet alla som tagit del av hans lyrik. Här utvidgas motivet ytterligare och får en hel del stöd i den ofta om en labyrint påminnande handlingen. På samma sätt kan man säga att frågorna om skuldbördor och straff givits en framskjuten placering som motor för romanens handling. Men det är inte så vanligt i thrillrar som här, att lidandet i världen nästan blir till en egen stämton för skeendet.

Det är en spännande roman Torsten Pettersson skrivit och upplösningen på deckargåtan lyckas han hemlighålla minst lika bra som de mera garvade mästarna i genren. Det man möjligen kan diskutera är, om alla sidospår med trafficing och kärnkraft eller det aningen överarbetade avsnittet med en excentrisk, om än av livet hårt prövad, adelsman från svenska Västmanland verkligen behövs för att ge romanen så många infallsvinklar som möjligt. Kanske beror det på att författaren den här gången inte helt vågat lita till det övriga innehållets bärkraft. Men det problemet bör vara löst till nästa gång det blir dags. För brottsromaner som har en så stark litterär prägel som Ge mig dina ögon behöver vi inte färre av i en genre som blivit något överexploaterad. Utan snarare flera. Torsten Pettersson har visat att han har åtskilligt att ge oss i den vägen!

Ondska som drivkraft behandlas

Inte oväntat visar sig de litteraturvetenskapliga forskningsmetoderna vara framgångsrika vid brottsbekämpningen i Uppsalaprofessorn Torsten Petterssons första deckarroman Ge mig dina ögon, skriver Bo-Ingvar Kollberg.