Ond bråd död ett samhälle på dekis

Tillståndet hos ett lands ekonomi står direkt i proportion till hur många spel och lotterier det finns. På tjugo år har Sverige förvandlats från en av de ledande nationerna i Europa till att bli en andrarangens aktör med Volvo, Saab och Eriksson under utländskt ägarinflytande.Det är ett land på dekis som utgör scenografin i Theodor Kallifatides i dag utgivna, nya roman I hennes blick. Det är hans tredje i ordningen inom deckargenren och liksom vid de bägge föregående gästspelen är det inte bara ondbråd död som står i förgrunden. En hel del av utrymmet ägnas också åt kommentarer till samhällsutvecklingen och tankar över tillvarons mål och medel i stort.Samtidigt är det påfallande hur Kallifatides bakgrund ger honom en unik position när han betraktar sitt hemland sedan snart 40 år. Här är det inga förutfattade meningar som bestämmer perspektivet. I stället för det skyddade och ombonade Sverige är det gangstervåld och maffia som gäller. Precis som i andra länder. Möjligen är tiden ur led också i en ännu större bemärkelse. Eftersom det är frågan om en värld där "inte ens fransmännen" talar franska längre.Det har på så vis blivit en mörk och emellanåt riktigt dyster grundstämning som fått breda ut sig i Theodor Kallifatides nya kriminalberättelse. Inte bara samhället lämnar mycket i övrigt att önska. Villkoren för människorna är heller knappast av den skonsamma sorten. Särskilt familjeförhållandena har spårat ur. Där finns nästan inte en enda polis som inte är frånskild. Och i den mån äktenskapen fortfarande äger bestånd, är detta senare bara en tidsfråga.Det har dock inte hindrat författaren från att ännu en gång skriva en riktigt spännande och välkomponerad bok, som rymmer allt från användningen av DNA i brottsbekämpningen, vapensmuggling, terrorister, rysk maffia och handel med mänskliga organ till invandrarfrågor, kurdernas situation i Turkiet, grekisk mytologi och schackspel. Likaså har Theodor Kallifatides denna gång skapat en finurligare intrig än någonsin, när han låter skurkar ochpoliser fraternisera med varandra.Och inte minst har författaren lämnat många personliga avtryck, där han excellerar i klurigheter på sitt oefterhärmliga grekiska vis. Theodor Kallifatides goda skrivhumör förnekar sig aldrig. Också det riktigt sorgliga blir hos honom ofta upplyftande. Som författare avstår han sällan från att överraska sina läsare.'Vad hans kolleger säger om att få sina bostadsadresser utlämnade, kan man förstås und­ra över. Även vad Harry Schein kan tänkas ha att anföra, när han förekommer under täcknamnet Kurt Glansén. Å andra sidan är Kallifatides heller inte snål med upplysningar om sig själv. Och det gäller inte bara omgivningarna i Huddinge, där han är bosatt. Utan också t ex vad han tycker om julhandelns betydelse för litteraturen. I synnerhet för deckargenren, får man förmoda.Men om självironin är en av kryddorna i hans roman och utsträcks till att handla inte bara om grekisk mentalitet och livssyn utan om invandrare som sältan i det svenska samhället över lag, vilket det är lätt att hålla med om, finns där givetvis också åtskilligt gods som har med brott och straff och polisens uppgift att gripa gärningsmän att göra. Vid det här tillfället är det tre mord som det gäller att reda upp och polisernas slutledningskonst sätts på rejäla prov.Kristina Vendel heter arbetsledande kommissarie och henne känner vi till sedan förut. Hennes bakgrund är lite ovanlig i sådana här sammanhang, eftersom hon tidigare varit student i filosofi vid universitetet. Så värst mycket av kunskaperna från dessa studier får dock inte plats under skeendets gång. I stället för förnuftet låter hon i inte oväsentlig grad känslorna styra och i synnerhet den egna erotiska lusten. Då kommer hennes pappa betydligt närmare de filosofiska idealen, när han som en variant av den tidige Wittgenstein har "en svaghet för situationer i livet då det inte finns mer att säga".Det betyder för den skull inte att där skulle saknas poliser av det mera hårdföra slaget med mindre realångest än vi andra. Främste företrädare härvidlag är kommissarie Arne Svedling, som det inte vore roligt att bli osams med. Tjänstgörande konstaplar vid Huddingepolisen är av betydligt vekare virke.Ändå segrar till slut, som den brukar göra i sådana här sammanhang, rättvisan. Om den nu alls finns. Theodor Kallifatides är aningen tvetydig på den punkten, när han beskriver ett samhälle vars spelregler knappast gynnar de oskyldiga. Eller de maktlösa. Men samtidigt har han sin speciella uppfattning om sanning och lögn i umgängeslivet och i mänskliga relationer. Sedan kan man tycka vad man vill om påståendet att sanningen är en färskvara.När det gäller frågorna om ont och gott i tillvaron får författaren dock sägas vara ordentligt uppdaterad, när han konstaterar att problemet minst av allt går att betrakta på något entydigt vis. Därutöver kan man givetvis också fundera en del över romanens tankar om skammens roll i människolivet. I det gamla bondesamhället var skammen en reglerande faktor att räkna med. Så är det, i dokusåpornas tidevarv, knappast längre. Ytterligare en av författarens roller i boken är språkvårdarens. Som gammal svensk­lärare ställer man sig gärna vid hans sida.Det är lätt att komma bort från ämnet under läsningen av Theodor Kallifatides nya deckare. Det vill man gärna hålla författaren räkning för. Om han nu nödvändigtvis måste uppehålla sig vid kriminalboksgenren, är det givetvis så här han skall skriva.