Omskakande barndomsskildring

Det finns upplevelser som vi aldrig riktigt hämtar oss ifrån. Inträffar de i barndomen kan de rentav forma oss för livet. Om detta handlar Liselott Willéns tredje roman, Islekar.
I centrum står Alex som motvilligt återvänder till sitt barndomshem på Åland efter sin mammas död. Så snart hon sätter sin fot på ön rörs starka minnen från skoltiden upp, framför allt av mobbningen hon utsattes för, men också av de omständigheter som ledde fram till grannpojkens mystiska försvinnande. Tillbaka i huset där hon växte upp blickar den vuxna Alex tillbaka på den vinter då hon var elva, och varje skoldag en plåga. Enbart det faktum att hon var dotter till öns latrintömmare var tillräckligt för att försäkra henne om en plats långt ned i skolgårdens hierarki.

Till slut får Alex en vän i Sara, som också håller sig för sig själv, men som är alltför tuff för att låta sig mobbas. Sara visar sig dessutom ha oanade talanger; när Alex anförtror henne att hon hatar sin mammas hundar och skulle vilja bli av med dem försvinner de genast. En hittas dränkt i en isvak.
Alex tillvaro kompliceras emellertid alltmer när det kommer en ny pojke till ön, Jakob från Sverige. Ryktet säger att hans föräldrar inte vill ha honom, och att det är därför han måste bo hos sin mormor på Åland. Han får genast öknamnet Apan och blir skolans nya strykpojke.

Mellan honom och Alex uppstår emellertid ett egendomligt band. Trots att Alex är rädd för att synas med honom - om hon umgicks med "Apan" skulle hon inte ha en chans att få vara med de populära flickorna - är hon inte okänslig för hans kontaktförsök, och dras mot sin vilja till honom. Men hennes känslor förändras snabbt när hon får veta att hennes föräldrar erbjudit honom att komma och bo hos dem. Alex vänder sig genast till Sara med en ödesdiger önskan: hon vill att Jakob skall försvinna.

I Liselott Willéns tidigare böcker har det funnits ett påtagligt thrilleraktigt drag, och det är ännu mer framträdande i den nya boken, som faktiskt är en riktig nagelbitare, men tack och lov utan att marknadsföras som en "deckare". Den kusliga stämningen skapar ett sug i texten, som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Men Islekar är också en fin och stundom omskakande barndomsskildring.
I synnerhet scenerna från skolgården är engagerande och säkert gestaltade ur elvaåringens perspektiv. Det är en rent darwinistisk kamp för överlevnad som Liselott Willén skildrar på sitt avmätta, lakoniska sätt. På ytan är det ett drama med välbekanta karaktärer. Där finns de som står högst upp i hierarkin, de snygga och populära, så grymma som bara elvaåriga flickor kan vara, och därtill sadistiskt medvetna om sin makt, och lägst ned den tjocka, klumpiga flickan som får finna sig i att tillbringa de flesta rasterna med ansiktet nedåt i en snödriva.
Så långt är rollerna givna, men de övriga figurerna är svårare att placera i en mall. Till exempel Sara, vars lögner och känslokyla gör henne till en både fascinerande och skrämmande gestalt, och Jakob som är både offer och plågoande. Eller varför inte Alex, som har både mörka och ljusa sidor. Så deltar hon till exempel i trakasserierna av både tjocka Lisa och Jakob. Spelet mellan honom och Alex är för övrigt mycket skickligt beskrivet, och man får aldrig riktigt klart för sig vad de båda egentligen känner för varandra. Kärlek eller hat? Just denna tvetydighet om vem som egentligen är "ond" och "god", "offer" och "förövare", gör Islekar till en mycket givande läsning.

Pendlingen mellan de båda tidsplanen ger dessutom ett fint djup åt berättelsen. Den Alex vi möter i ramberättelsen är en tuff och kall karriärkvinna, utan känslomässiga bindningar. Att de svaga går under och att det är säkrast att inte vara beroende av någon var en läxa hon lärde sig redan som elvaåring. Skildringen av hur skolgårdens kamp för överlevnad fortsätter i arbetslivet är utan tvekan tänkvärd.
Islekar är en bok med så många bottnar att den stundom ger ett lite spretigt intryck. Liselott Willén syr emellertid ihop allting på slutet - lite för skickligt kan man nästan tycka, eftersom boken förlorar något av sin mångtydighet. Det är dock en marginell invändning. Islekar är en gripande och stundom obehagligt stark berättelse om skuld, svek och vänskap.
Framför allt är det en bok som visar att vi nog kan komma att vänta oss mer från Liselott Willéns författarskap i framtiden. Med sin nya bok har hon definitivt tagit ett steg framåt.

Omskakande barndomsskildring

Islekar är en gripande och stundom obehagligt stark berättelse om skuld, svek och vänskap, skriver Catrin Ormestad.