Ömsint om seniorernas livsvillkor

Som författare hör Lars Ardelius till människokännarnas släkte. Och det med starkare eftertryck än de flesta. Hans självbiografiska svit romaner bär syn för sägen. Så också de novellsamlingar han brukar ge ut mellan sina större projekt.Sedan några år är Lars Ardelius bosatt i Sigtuna. Därmed har han också en självklar hemortsrätt i Upplandsförfattarnas skara. Men aldrig förut har han meriterat sig på samma sätt som nu, för att också räknas in bland Uppsalaskild­rarna som i den i dag utgivna boken med berättelser, En lyckad begravning.Den knyter an till den 1998 utgivna novellsamlingen Lilla sockerstunden och dess inmutning av seniorernas livsvillkor som ett litterärt tema. En sådan fokusering kännetecknade också den för två år sedan publicerade Ingen ålder. Skillnaden mot de tidigare böckerna är att medelåldern hos de inblandade i En lyckad begravning stigit ungefär med tio år. Nu är de avbildade personerna, i likhet med författaren själv, i fullt språng på väg mot 80-­årsstrecket.Det betyder att de kännetecken som hör till åldrandet fått ännu större utrymme. Här handlar det om tilltagande skröplighet med både fysiska och andliga symtom. Där uppträder en kropp som spelar bäraren små spratt, blodtryck som utan förvarning plötsligt ändrar sina värden och hjärtan som inte längre vill fullgöra sina uppgifter. Även mentalt inträffar oförutsedda förändringar. Minnet sviker, känslorna agerar på egen hand och ett och annat särdrag som inte gjort sig påmint sedan puberteten slår oförhappandes ut i full blom.Inkännande respektLars Ardelius skildrar allt detta med varsamhet och inkännande respekt. Men även med en stor portion självironi. Att han kan vara dråpligheternas mästare har det tidigare författarskapet visat många prov på. Också den här gången låter han humorn få gott om plats när han närmar sig sina olika människoöden. "Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal", citerar författaren Benjamin Franklin.Närmare Uppsalas hjärta än som i den första novellen går det knappast inte att komma. Den utspelas i en fyrarumsvåning vid Östra Ågatan intill Fyrisån. Här bor Anna Lisa Ström, f d anställd vid bostadsförmedlingen och numera änka. Hennes problem är inte så lite att få pengarna att räcka när hyran är betald. Med en diet på linser, ärtsoppa och fiskpinnar väger hon bara 46 kilo. Det är visserligen modernt, som bokens upphovsman antyder, men knappast särskilt hälsosamt.Cykla för livet heter novellen påpassligt i cykelstaden Uppsala. Och precis som i verkligheten saknar cyklisterna trafikvett. Anna Lisa uppträder för sin del i en egenhändigt tillverkad cykelhjälm, en röd basker som stoppats upp med tidningspapper. Den hjälper henne dock föga, när livet tränger sig på och hon flyttat över alla sina egna anspråk på tillvaron till barnbarnet Victoria, en levnadspigg och empatiskt lagd 16-åring.I bakgrunden finns den avlidne maken Ernst, en gång anställd vid SJ men knappast särskilt konturfast i sin outgrundliga tystnad. Men också dottern Therésa, mellanstadielärare och svärsonen Lennart, långhårig universitetslektor. Att cykeln i novellen är av märket Crescent och alltså Uppsalatillverkad vittnar om att författaren är väl inläst på ämnet. Men tyngdpunkten i berättelsen ligger inte i den yttre miljön utan i de stämningar och känslor inombords som utmärker huvudpersonen.Skörhet och bräcklighetVad novellen på så sätt i hög grad handlar om är en människas behov av respekt och självkänsla livet igenom oavsett var på ålderstrappan hon befinner sig. Men också om den skörhet och bräcklighet som ingår i livet oavsett antalet levnadsår. Lars Ardelius har försett novellen med tydliga stråk av vemod. Det är en stämningsbakgrund som kan sägas vara utmärkande även för de övriga berättelserna.I novellen En lyckad begravning har ironin fått ett större spelrum. Här är det frågan om arkitekten Malcolm som deltar vid sin förra frus nya mans begravning. Malcolm är med sina fobier och sin mörkerrädsla väl mest av allt en ömklig figur. Ändå finner han en viss tröst i att tänka på det lutande tornet i Pisa, som onekligen inger hopp. Det har lutat i mer än 500 år utan att falla.När Malcolm träffar sin exfru Lisa kommer gliringarna och pikarna farande. Trots att det gått 15 år sedan skilsmässan finns den gamla surdegen kvar, fortfarande radioaktiv. Likaså har Lisa varit extremt framgångsrik i sin propaganda att alla skall tycka illa om hennes forna make. Men begravningsdagen får ändå en oväntad upplösning i förtroendefullhetens och förtrolighetens färger. Och innan novellen klingat ut med sitt rara slut, har läsaren undfägnats med såväl en hel del dråpligheter som åtskilliga överrumplande infall.De bägge avslutande berättelserna uppehåller sig huvudsakligen vid olika försök att ge seniortillvaron en mening och ett innehåll utan alltför många blickar tillbaka på det som varit. Novellen Kila stadigt handlar om Bosse, 81, f d fanjunkare och Irma, 83, f d tandsköterska, och deras trevande och famlande kontaktförsök, när de båda undersöker möjligheterna att ge livet en nystart. Här finns även Knivsta med på ett hörn. Liksom UNT i de två delar som blir tre om en dryg vecka, när tidningen börjar utkomma i tabloidformat. Vem av Bosse eller Irma som då kommer att kasta sig över kulturdelen, kan man förstås fundera över.Ömsesidig vederkvickelseNovellen Vi kombattanter är placerad sist i boken och handlar om fem vänner som träffas flera gånger om året för ömsesidig vederkvickelse. Här dominerar allvaret mera än tidigare. Hur hålla fast vid livet när det till största delen hör det förgångna till, är det övergripande temat. Spänningen i berättelsen uppstår när det inte bara är döden utan också vännerna var och en på sitt håll som hotar sammanhållningen. Så framställs åldrandet här i en både mångtydig och svårfångad skepnad. Lika oberäknelig och gåtfull som människan själv.Medan så mycket annat i vårt samhälle är inriktat på ungdom, styrka och skönhet vågar Lars Ardelius gå motsatt väg och göra oss uppmärksamma på för dagen bortträngda och knappast som särskilt tjusiga ansedda ämnen. För det skall han hållas räkning. Litteratur är inte bara verklighetsflykt. Den kan också ge tröst och ett mänskligt ansikte åt frågor som inte är så lätta att hantera alla gånger.Så fungerar den här boken. Och författarens medryckande stilkonst gör det lätt för läsaren att ta till sig innehållet.