Omoralisk antihjälte i frustande vital debut
Debuterande Gary Shteyngart är en talangfull kåsör, men tonen är lite för ansträngt uppsluppen, skriver Tore Winqvist.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Gary Shteyngart: Den ryske debutantens handbok (Natur och Kultur, sv övers Nille Lindgren, cirkapris inb 339 kr)
Antihjältar, dvs romanfigurer med egenskaper som är precis motsatsen till dem man beundrar hos vanliga hjältar, finns det av åtminstone ett par olika slag. Det vanligaste är tönten, som är snäll men klantig och råkar illa ut, så att man tycker intensivt synd om honom eller henne och kanske känner igen sig själv. Mer ovanlig och principiellt svårhanterlig är den lealösa, fullständigt amoraliska individen, som kanske flyter fram behändigt i hel- eller halvskumma miljöer. Här finns också en tradition (från de Sade, Céline, Ari Behn o s v) av att författaren — på allvar eller låtsas — intar samma totalt överseende hållning som antihjälten själv inför dennes svek, brott och gemenheter.
Verbala talanger
En ny variant på detta tema gör den unge amerikanen Gary Shteyngart i sin första, tjocka och ambitiösa underhållningsroman Den ryske debutantens handbok. Shteyngart har liksom sitt alter ego Vladimir Grishkin ryskjudisk bakgrund och kom till USA som sjuåring. Historien om den anspråkslöse lille socialarbetaren som blir maffialigornas gunstling och överlever alla livsfarliga äventyr har blivit en bestseller, och författaren har onekligen tydliga verbala talanger, men frågan är om han har något mer på hjärtat än att till varje pris knipa komiska poänger.
Ett visst obehag
Mellan sina vänsterhandsskötta arbetsinsatser och lojt förnöjsamma flickhistorier ägnar sig den unge Vladimir så där i förbigående åt diverse mutor, knark- och sexhandel, bedrägerier etc som dock bara ger någon "ynka kvartsmiljon". Mord och liknande har han ingen läggning för; det har däremot de bl a ryska bovar han råkar umgås och samarbeta med. Att göra slut på de osannolikt inströmmande kontanterna är han förstås också duktig på.
Naturligtvis säger inte Shteyngart att det här är en trevlig livsstil; hela historien ska väl föreställa en burlesk lek med motiv ur actionfilmer och andra ställföreträdande pojkdrömmar. Frågan är hur olika typer av läsare reagerar. Genomskådar man den egotrippade och asociala grundhållning som här trots all karikatyr framstår som snarast gulligt naturlig? Eller förstärks tvärtom sådana tendenser hos åtminstone somliga som tycker Vladimirs eskapader är roliga och efterföljansvärda? Det är svårt att veta, men ett visst obehag kan man ändå känna inför den eventuella sensmoralen bakom hela fyrverkeriet av lustiga situationer.
Pendlingen godtycklig
I längden blir själva den kåserande stilen också ibland lite flåsig och ansträngd. Här finns visserligen en hel del träffsäkra parodier på jargongen bland konstnärligt intellektuella bohemer i New York eller östeuropeiska maffiabossar.
Men pendlingen mellan realistiska detaljer och fullständigt omöjliga inslag verkar lite godtycklig.
Gott och väl halva romanen tilldrar sig i den "stolovenska" huvudstaden Prava, som i allt väsentligt sammanfaller med verklighetens Prag. Shteyngart har uppenbarligen varit där och snappat upp åtskilligt bakgrundsmaterial, och allmänbildningen är det inget fel på. Hans språkliga talang är obestridlig. Men om han har förutsättningar att skriva fler och kanske mer läsvärda saker än denna frustande vitala och ambitiöst uppsluppna debutbok återstår nog att se.