Ömheten hade vunnit på ett större format

Det är 1930-tal och oroligt i världen. Hitler har kommit till makten i Tyskland, i Spanien rasar inbördeskriget och med Hindenburg tycks de sista resterna av det glada tjugotalets framtidsoptimism gå upp i rök.I den lilla byn utanför Bränna i övre Norrland tycks inget av allt det där riktigt på riktigt. Här går livet sin gilla gång, oberoende av världens larm. Ragnhild skurar trasmattor nere vid älven medan Gottfrid plöjer åkern och tvillingflickorna leker på gården. Men så en dag förändras allt när gården fattar eld och barnen slukas av lågorna.Förtvivlan och förtröstanSådan är upptakten till Ömheten, Leif Erikssons sjunde roman sedan debuten 1979. Det är en berättelse om förlust och sorg, förtvivlan och förtröstan, och som baksidestexten uttrycker det, livsvillkoren i ett stort och kargt landskap.Efter begravningen erfar Gottfrid en känsla av befrielse. Han tror sig nu kunna lägga sorgen bakom sig och gå vidare. Men tiden har inte för avsikt att läka hans sår; för var dag som går sjunker han allt längre ner i självförakt och dryckenskap. Ragnhilds strategi är en annan. Hon sluter sig i sin sorg till dess hon tror sig vara beredd att åter möta livet med öppna armar. Sin tröst finner hon i tron och kyrkans gemenskap.Livet tycks börja om när paret välsignas med ett nytt barn, Stig. Men det är något konstigt med pojken. Han är undflyende och tystlåten och nästan skrämmande i sin tomt stirrande självförsunkenhet. Gottfrid försöker älska sonen som han älskat sina döttrar, men det vill sig inte riktigt. Han syns alltmer sällan till i huset och det blir Ragnhild som ensam får axla försörjningsbördan. En stark scen är när den stolta kvinnan, som satt en ära i att alltid reda sig själv, tvingas förödmjuka sig och gå till skomakaren med barnets trasiga vinterskor, som Gottfrid aldrig kommer sig för att laga - vilket skomakaren inte är sen att göra sig lustig över. Åren går och Ragnhild får allt svårare att inte fundera över om den gudssända sonen verkligenär en försoningsgåva eller ännu ett straff för hennes synder.Leif Eriksson är en mycket fin stilist. Han är också en skicklig skildrare av årstidernas växlingar, liksom av jagets skiftningar speglade i dessa. Han skriver en elegisk och dröjande prosa, och han gör det som om modernismen aldrig kommit till stan; de litterära förebilderna tycks snarare vara 1800-­talets ryska berättare. Språket är välavvägt och vackert, nästan för vackert. Här finns inga dissonanser, ingenting som stör berättandets harmoniska flöde. Ett sidospår sätter tillfälligt fantasin i rörelse, en oroande berättelse av mer metafysisk karaktär antydd mellan raderna, men det löper strax ut i intet och försvinner.Det är möjligt att denna kortroman hade vunnit på ett större format — nu framstår den mer som en väl utförd stilövning eller prolog till något som aldrig blir av, liksom Ragnhild och Gottfrid aldrig får en chans att överskrida sina roller som moraliska exempel. Trots Leif Erikssons hantverksmässiga skicklighet lämnar mig Ömheten märkligt oberörd.