Omänsklig miljö är drömmens pris

Redan titeln, Polardrömmars höga pris, är på pricken! Den fångar exakt vad boken handlar om: män som kan satsa allt, kosta vad det vill, de betalar sina polardrömmars höga pris. Till exempel för att hämta sex stycken fågelägg. Vägen dit är omänsklig! Rykande oupphörlig storm, piskade sylvassa snömassor, ofattbar kyla och gömda bråddjup i glaciärerna.
I Annagreta och Eric Dyrings bok ägnas ett kapitel åt den intill vanvett hängivna trion i Scotts expedition som år 1911 genomförde sin fixa idé. Den innebar färd till fots i tjugoen mil i femtio graders kyla och ständigt Antarktismörker för att samla ägg av kejsarpingvin.

Jodå, de kommer åter. Efter trettiosex dagar. Kläderna får skäras loss från deras kroppar. Annagreta Dyring summerar dramats bittra facit: "Av de sex äggen återstod bara tre, de andra hade gått sönder. Efter hemkomsten till England befanns de återstående tre vara förstörda och sakna vetenskaplig värde."

Boken är mycket redigt uppbyggd. Dels sätts fokus på Arktis respektive Antarktis i två avskilda block, dels följer man utvecklingen kronologiskt. I förordet understryks att det handlar om ett urval om än grovmaskigt, och att utgångspunkten varit det rika material som ända från 1500-talet berättar i ord och bild om människans upplevelser i dessa extrema områden. Bildmaterialet är genomgående välvalt, generöst utnyttjat och fint tryckt. Välplacerade och mycket tydliga kartor bidrar också starkt till läsupplevelsen.

På försättsbladet finns en bild som har en säregen atmosfär och som blir något av ett ledmotiv boken igenom. Som en Gustave Dorée-bild av Syndafloden i en gammal svensk bibel känns Julius Payers tungt mörka och ödesdigra bild av Skeppet i isen. Året är 1872, och Österrike-Ungern har sänt ut en expedition till Arktis. Men deras stolta skepp fryser snart fast i isen nära Frans Josefs land. Liknande öden råkar genom åren otaliga polarfarare ut för.

"Sir John Franklins öde var en enda lång katastrof. Rena mardrömmen, faktiskt. Men början var magnifik." Så spänstigt inleder Annagreta Dyring kapitlet om Franklin som startade sin polargärning 1845 med pukor och hurrarop, varpå han reste iväg och försvann. I tio år letade bland andra hustrun efter honom. Man följde hans rutter och fann till både honom och flera kamrater. Först på 1990-talet kunde man visa att de dött dels av blyförgiftning (konservburkarna), dels av skörbjugg.

Skörbjugg plågade alla sjöfarande, ända in på 1900-talet. Sjukdomen var dödlig, och först när man insåg hur viktig kosten var kunde man mota Olle i grind. Fast erfarna långseglare tycks tidigt ha insett att grönsaker, vitaminrika frukter och rejäl mat var ett skydd.
Polarfärderna inleddes tidigare än vi oftast föreställer oss. Redan i slutet av 1500-talet gjordes de första seriösa försöken - om man nu inte vill börja med greken Pyteas från Marseille (dåtidens Massilia) som seglade så långt norrut att det var dag 22 timmar per dygn, och det han såg av hav, is och ljus upplevde han som "en marin lunga" som tog långa andetag. En fascinerande polarfärd för 2 300 år sedan!

Först de nordiska vikingarna kom att "vidga polarhorisonten" skriver Annagreta Dyring. "De färdades häpnadsväckande långt i sina snabba båtar och nådde till och med Amerika långt före Columbus", påpekar hon.
Många nationer undersökte vattnen runt Nordpolen. Det berodde på att man hoppades kunna segla till Kina den vägen, via Nordvästpassagen eller Nordostpassagen. En pionjär var här Barent, han med Barents hav. Han upptäckte också Spetsbergen.
Flera holländare gjorde stora insatser, men Ryssland med Peter den store satsade hårdast. En väldig mängd vetenskapsmän och specialister inom alla områden anlitades. Dansken Vitus Bering (han med Berings sund) fick man att, tillsammans med hustrun Anna och ett klavikord, färdas från Petersburg till Ochotsk, en resa på över 800 mil. Därifrån utgick färderna då han kartlade hav och stränder mot Alaska.

Norden är verkligen involverad! Finlandssvenske Adolf Erik Nordenskjöld finner Nordostpassagen, norrmannen Fridtjov Nansen kommer nära Nordpolen, svensken Salomon August Andrée störtar med sin ballong på väg dit, och dansken Knud Rasmussen lyckas förena sina resor med ett seriöst närmande till inuiterna, ursprungsbefolkningen i norr.
Men även längst i syd, i Antarktis, händer mycket. James Cook gör två väldiga resor runt polen - men missar kontinenten. Fångstmän rovfiskar och jagar och utrotar arter. Otto Nordenskjöld klarar sin expedition trots skeppsbrott, Shackleton når nästan Sydpolen och i tvekampen mellan Roald Amundssen och Robert Falcon Scott vinner norrmannen.
Den 14 december 1911 planterar han Norges flagga vid Sydpolen. Den 18 januari 1912 når Scott fram - besviken och trött. Till råga på allt dör han och hela hans grupp på hemvägen.

Den här boken skildrar på ett förnämligt sätt, i ord och bild, vilket högt pris polarforskarna fått betala. I de sista kapitlen lyser dock i fjol bortgångne Eric Dyring upp polarmörkret med skildringar av lyckade polarfärder per isflak och av sina egna upplevelser under en övervintring 1957-58 på Nordostlandet. Människan har lärt av föregångarnas dyrköpta misstag!

Omänsklig miljö är drömmens pris

Polardrömmars höga pris skildrar på ett förnämligt sätt vilket högt pris generationer av polarforskare fått betala, skriver Gunnar Olsson.