Inbördeskriget i Syrien har pågått i tre år och skördat 130 000 människors liv. Mer än två miljoner befinner sig på flykt i grannländerna. En glimt av hopp för en lösning på konflikten är den pågående fredskonferensen i Genève. I sin diktsamling ”Till Damaskus” ger den palestinske poeten Ghayath Almadhoun (f. 1979 i Damaskus) och den svenske poeten Marie Silkeberg röst åt tragedin i Syrien. Det blir en dialog över språkliga, kulturella och psykologiska gränser med fokus på den kaotiska krigssituationen i Syrien. Men Damaskus får även fungera som en stad som speglar andra städer och platser i krig: Gaza, Vietnam, Sarajevo. Samtidigt blir Damaskus bilden av ett politiskt och mentalt kristillstånd.
”Till Damaskus” skildrar krig, exil och migration. Det är en tung bok att läsa och en tung bok att ta till sig. Det blir inte lättare av de kontrasterande stilarterna som blandas i boken. Å ena sidan Silkebergs fragmentariska och experimentella skrivsätt och å andra sidan Almadhouns ironiskt absurdistiska texter. Den centrala jagrösten är också problematisk som vittnesmål om ett kollektivt lidande eftersom den uppehåller sig för mycket vid det partikulära och enskilda. Överblicken går förlorad.
Ändå är ”Till Damaskus” en mycket angelägen och viktig bok. Projektet att försöka ge uttryck åt den politiska och mänskliga tragedi som är konflikten i Syrien är lovvärd. Det här är politisk dikt för 2010-talet då inga ideologier finns att orientera sig efter. Den politiska diskurs som förs i boken bygger på lyriska reflexioner över våldets, maktens och förtryckets mekanismer. Till de starkaste partierna hör en diktsvit om en man som dödats av en krypskytt.
Var det en eldstrid som dansade
i gränden när jag passerade?
Eller var det en krypskytt
som lugnt tog sikte på mig
och räknade mina sista steg?
En annan stark svit handlar om Almadhouns exil i Sverige och den skuld och ensamhet som det innebär att lämna sitt hemland i krig. Genom sin absurdistiska fantasi får han distans till sin situation både som poet och människa. Kanske är absurdism det enda sättet att handskas med krigets verklighet.
”Till Damaskus” är en inte helt lyckad bok. Den spretar för mycket åt skilda håll och det beror nog på Silkebergs och Almadhouns olika poetiska temperament. Men kanske är just dissonansen mellan deras röster avsiktlig, som ett uttryck för den dissonanta upplevelsen av krigets helvete.