Om tillhörighet och ensamhet

Redaktör Magdalena Dubiel har all heder av den åttionionde årgången av stiftsboken Ärkestiftet som är vacker i formen och har ett välmatat innehåll trots det ringa omfånget, 96 sidor. Årets tema, tillhörighet och ensamhet, behandlas med stor omsorg i intervjuer och artiklar.Ordet ensamhet klingar kanske skönt för en trebarnsmamma som äntligen får en kvart för sig själv medan hon lagar dagens middag. För andra kan det vara en mardröm som aldrig tar slut. En strid ström av dagar att lida sig i genom utan att känna tillhörighet till en större gemenskap. I kyrkan talas det i dag mycket om tillhörighet. Men vad betyder detta ord egentligen? Det vill årets stiftsbok försöka ge några svar på.För ett av de enligt min mening tyngsta inläggen svarar Erik Persson, ordförande i Svenska kyrkans unga. Gemenskapen är kärnan. Utan medlemmarnas känsla av tillhörighet går Svenska kyrkan en tynande tillvaro till mötes, skriver han. En kyrka som endast satsar på utåtriktad jippoverksamhet förlorar snart sin kraft och sin egenart. Det är gemenskapen vi får i kyrkan som låter oss växa i vår tro.Vad det är att leva i en församling behandlas även av Gösta Gustafsson i Biskopskulla, den församling i stiftet där man mer än på många andra håll kämpat för att få behålla sin självständighet. I församlingar som funnits sedan medeltiden lever på sina håll ännu en gudstjänstgemenskap präglad av trohet till Kyrkans Herre och ansvarstagandets glädje i helg och söcken. De hotas nu att slukas upp av större enheter, som är ett nyckelord i trendnissarnas planer för en ny kyrklig samhällstillvänd organisation. Att man skapar större pastorat och samarbetar i byggnads- och kyrkogårdsfrågor är rimligt i tider av ekonomiska bekymmer. Men man skall vara ömsint om de små församlingarnas gemenskap i gudstjänster och församlingsliv.Fördjupad synFörsamlingspedagogen Lotta Norell skriver i en utmärkt artikel om förnyelse och framtid om hur man i Bollnäs-Rengsjö sedan år 2000 arbetar med ett informationsprojekt för en fördjupad syn på kyrkans uppgift. Vår kompetens ligger just i att vara kyrka och att tillsammans med andra utforska evangeliet, skriver hon. Under en resa till Skottland har hon blivit inspirerad av Ionarörelsen och det engagemang hon här mötte — en vilja att leva som andliga i världen här och nu. I dag väljer många att gå ur kyrkan, kanske främst av ekonomiska skäl. Den kyrka som finns nära, som är engagerad och som är personligt berörande lämnar man inte.Tillhörighet kan få en speciell betydelse för den som är döv. Irma Kaminski och Karin Österberg har varit döva sedan födseln. De betonar vilken betydelse det haft för dem att komma vidare i det arbete som bedrivs t ex i Tunabergskyrkan i Uppsala.Kvalitet ger kraft lyder överskriften på en artikel av Christina Schenning och Stefan Bosbach. Det är ett påstående man gärna skriver under på. Men när man börjar läsa artikeln förstår man att författarna mest ägnar sig åt företagsvärldens kvalitetsbegrepp. När ett ungt par vill besöka den kyrka där de vigdes för tio år sedan finner de den låst. Utifrån detta trista faktum konstaterar författarna att de unga gått miste om "den tjänst de utlovats av församlingen". Bakom detta synsätt ligger föreställningen att kyrkan skall fungera som ett företag, vilket dessvärre är en vanlig föreställning bland många i ansvarig ställning i kyrkan.Det församlingsmedvetande som Gösta Gustafsson i Biskopskulla talar om håller på att gå förlorat, vilket kan bli till obotlig skada för kyrkan. Enhetschefer har blivit nyckelordet inom den kyrkliga organisationen, ej församlingsansvariga i självständigt levande gemenskapsformer.Nutidsmänniskans situationGunnar Sjöberg, den nye föreståndaren på Breidagård, skriver om pilgrimmen som en bild av nutidsmänniskans situation. Också Sjöberg vill visa på hur församlingen kan vara en miljö som ger rum för behovet av att lyssna på ropet efter gemenskap i en levande gudstjänst.Ärkebiskop KG Hammmar varnar med rätta för "frestelsen att se kyrkan som en försäljningsorganisation". Men enligt Hammar är delaktigheten mest ett allmänt förhållningssätt i en "inklusiv livshållning" — modebegeppet i senare tiders kyrkliga fikonspråk.Kyrkotrogna grupperFörsamlingen som en fungerande gemenskap behöver lyftas fram, något som ofta saknas i den aktuella kyrkliga debatten. Makroperspektiven dominerar. De små grupperna nonchaleras. Det är viktigare att vara "samhällstillvänd" än trogen de små grupperna av ännu kyrkotrogna. Årets stiftsbok låter på ett utmärkt sätt många små komma till tals.Bildmaterialet är som vanligt av högsta kvalitet inte minst i den förnämliga bildkrönikan, som ger en kanske glättad men dock rikhaltig skildring av vad som skett under det gångna året i stiftet.