”Hivdiagnos ställs för sent”, läser jag bland DN:s kortnyheter samma dag som Döden, den sista delen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, når mig för recension. Enligt notisen visar en studie från Karolinska institutet att hos sextio procent av de hivsmittade upptäcks viruset för sent. Med ens blir man påmind om att hiv också i vårt samhälle fortsätter att vara ett hot och Gardells bidrag till aidsdebatten gör sig direkt påmint.
Jag hade förvisso redan hunnit undra hur jag ska kunna förhålla mig till trilogins del tre. Det mesta av dramatiken i Torka aldrig tårar utan handskar tycks redan ha plockats ut av alla debatter, allt jubel respektive all kritik och inte minst av tv-serien som blev publiksuccé.
Här liksom tidigare berättar Gardell med hjälp av omtagningar och återkommande retrospektiv om ytterligare några av männen i kretsen kring Paul och bögkollektivet Kråkan. Den filmstjärnevackre Bengt från Hammarstrand är en av de mest lovande eleverna på Teaterhögskolan, men lever samtidigt ett dubbelliv på Klara Norra och i bastuklubbar. Lars-Åkes uppväxt i sömniga Täby blir för honom en enda lång väntan på någonting obestämt. Hans väg till att definiera sig själv som homosexuell och konstnär leder genom många år av förnekelse. I mötet med Stockholms då helt undanskymda bögkultur är båda unga, rådvilla, försagda och i grunden mycket ensamma. De dras som nattfjärilar mot den låga som kommer att förtära dem, men som de ändå inte vill vara utan. Och innerst inne drömmer de om kärlek.
Det är i Döden som Rasmus föräldrar Harald och Sara visar sitt rätta ansikte minuterna efter hans bortgång. Benjamin förlorar retroaktivt all rätt till sitt liv med Rasmus, till kärleken och till minnena. Det är lätt att ta till sig Benjamin som den mest älskvärda och värnlösa karaktären, precis som Paul ännu i dödskistan är navet i hela berättelsen.
Gardell tecknar mycket i svart och vitt; huvudkaraktärerna har praktiskt taget inga brister, som om de endast var en samling dödsrunor. Men Torka aldrig tårar utan handskar är i sin helhet en tendensroman, och en sådan är tänkt att mobilisera både känslor och ställningstaganden. Melodramatiska effekter saknas inte heller i Döden, men ibland blir den påfallande osentimental, som i skildringen av Bengts tomma och farliga liv som nykomling i Stockholm.
Egentligen hade jag hellre velat att just den här delen av sviten hette Livet. Döden är ju lika närvarande i hela trilogin, men det är just här som det går att skönja en underliggande, tyst men segerviss livsvilja i botten av det djupt tragiska. Benjamins fortsätta liv trots sjukdomen tjugo år efter Rasmus död ger en strimma hopp. Likaså är Pauls originella begravning i sig ett stort och trotsigt ”ja!” till det liv han hade valt att leva.
Med facit i hand hade jag kanske hellre läst hela trilogin som en enda volym. Personligen har jag inga problem med att romanen enbart handlar om homosexuella män och inga andra, även om jag förstår Sara Edenheims kritik av Gardell. Varje berättelse har rätt att sätta sina egna gränser, så även denna. Men den måste nu följas av fler för att ge en mer flerstämmig och mångfacetterad bild av aidsepidemins första nattsvarta tid.
Här håller jag bland annat med Hanne Kjöller om att det i dag är lätt att vara efterklok om hur man borde ha bemött den okända epidemin när den kom, men att vårdens säkerhetsrutiner alltid måste utvärderas utifrån den kunskap man hade när det begav sig. För mig gör Gardells bok i första hand intryck som en berättelse om var och ens rätt till kärlek och medmänsklighet. Sedan må den hand som håller i och tröstar en vara behandskad om våra liv hänger på det.