Felicia Feldts bok om sin mamma, författaren och föräldraskapsgurun Anna Wahlgren, är svaret på den moderna medielogikens mest brinnande böner, få saker intresserar mer än så-var-det-egentligen-avslöjanden med spektakulära detaljer om så kallade kändisars privatliv. Innehållet i Felicia försvann blir därför en ”snackis”, det vill säga sådant som journalister pratar om och återberättar.
Boken appellerar dessutom till tidskorrekta begrepp som ”transparens”, uttolkat som att allt inte bara kan utan också bör berättas offentligt, samt till det oantastliga ”barnperspektivet”. Det sistnämnda kan smidigt kombineras med det överallt grasserande rättighetstänket, att inte minst barn (vilket vi alla är) har rätt att, exempelvis, hämnas.
Och så har vi den numera allenarådande och sällan problematiserade journalistiska ambitionen att ”väcka starka känslor”. Vilket innebär att man måste lägga den gamla etiken på hyllan, den som fastslog att journalister skulle hålla sig borta från alla sorters familjefejder, ety sådana aldrig kunde uppfylla kraven ”sant och relevant”.
Skulle medier i sammanhanget misstänkas för att mata en djupt mänsklig och evig skvallerhunger kan rapportering och stort recensionsutrymme alltid förses med sentimentala brasklappar om att man vill ”försöka förstå”.
I denna medielogik drunkar lätt själva boken som, oavsett sanningshalt, kan sammanfattas som en hjärtskärande påminnelse om att barndomen är ett tillstånd ingen skulle stå ut med, om man hade något att jämföra med.
Felicia försvann är ingen uppgörelse, det är en plädering för rätten att fortsätta att vara oförsonlig. Därför blir det också en påfallande odramaturgisk historia om att sitta fast, i barnets (i alla familjer) maktlösa position och det framgår med plågsam tydlighet att geografiska avstånd och proklamerade brytningar inte är något som frigör.
I hätska, men allra mest förtvivlade cirkelrörelser bearbetar en dotter uppenbarligen förgäves den navelsträng som armerats av beroende, utsatthet och, faktisk eller upplevd, vanvård.
Till författarens vuxna maktlöshet hör också att i spegeln upptäcka glimtar av den avskydda förälderns problem. Felicia Feldt väjer nämligen inte för att berätta om eget relationstrassel, vårdnadstvister och annat som hennes barn i sin tur kan komma att skriva böcker om. Förutsatt förstås att mamman förblir tillräckligt känd. Det där att alla barn skulle ha något slags ”rätt” att framföra sin historia och därmed få förståelse för kränkningar och lidande är struntprat. Den möjligheten och risken är närmast undantagslöst förbehållen den som själv är känd eller som tillhör en känd familj.