Om njurar och godhet

Många författare och debattörer har sagt sig ha betydligt svårare att skildra eller förstå sig på den rena altruismen - driften att göra gott gentemot andra - än den rena egoismen eller till och med det nygamla begreppet "ondskan". Vår vana att analysera och kartlägga dolda motiv gör att vi lättare tror på alla slags egenintressen än på den mänskliga godhet som ändå spelar så stor roll för våra tankar och känslor. Handlar somliga verkligen genuint oegennyttigt, och hur kommer det sig? Det är den bakomliggande fråga som ger spänning åt den reportagebok om njurdonatorer som Slavenka Drakulic skrivit med utgångspunkt från sin egen lyckade njurtransplantation för tre år sedan.

Slavenka Drakulic är kroatiska och har i både skönlitterär och journalistisk form skildrat bland annat krigens Balkan. Hon bor växelvis i Wien, Istrien och Stockholm, där hennes man också är journalist och författare. Den här gången har hon ålagt sig ett strikt faktaredovisande ämne, som hon också behandlar föredömligt objektivt och allsidigt, samtidigt som det personliga engagemanget är uppenbart och naturligt. Patienter som riskerar att dö trots dialys kan få njurar från endera nyss avlidna (hjärndöda) personer, till exempel vid trafikolyckor, från nära anhöriga eller - med hjälp av nyligen framtagna immuniserande läkemedel - från andra friska personer med rätt blodgrupp. En av dessa "altruistiska donatorer", som Slavenka Drakulic har att tacka för sitt liv, är den unga amerikanskan Christine Swensson. Om hennes syn på saken och bakgrunden till att hon donerade en njure, liksom om ett tiotal andra liknande fall, handlar Den rena godheten.

Drakulic berättar rakt på sak, effektivt och möjligen utan en del av sitt vanliga litterära raffinemang, om dessa genomgående sympatiska och föredömliga människor, flertalet av dem relativt unga amerikanska kvinnor. En viss risk för upprepningar går väl knappast att undvika men ämnet känns ändå så angeläget att man kan överse med det. Bland donatorerna finns rätt olika personligheter, en zenbuddist, en katolsk präst och några andra troende kristna men också helt sekulariserade agnostiker eller ateister. En stark solidaritetskänsla och empati med andra är däremot ett genomgående drag. Nästan alla har varit blodgivare. Här finns Kathy med svår uppväxt men i samband med donationen påtagligt förbättrad självkänsla, och här finns den judiske klassresenären och mångmiljonären Zell som utöver njuren skänkt bort större delen av sin förmögenhet och som uttalar sig mer ideologiskt än de flesta och lockar Drakulic till vissa invändningar. Själv erkänner hon att människors motiv ofta - och ibland även vid donation - är blandade: empati, religiositet, känsla av självförverkligande eller förmåga att göra skillnad. Men oavsett detta stärks Drakulics tro på en möjlig och ofta förverkligad mänsklig godhet utan baktankar.

Författarinnan har alldeles uppenbart visat prov på handlag med folk och god psykologi för att få fram detta material. Hon funderar också över om det amerikanska samhällets individualism och relativa brist på statliga välfärdsinsatser har ett samband med nybyggarlandets historia och folkets vana att se solidariteten som ett privat snarare än ett samhälleligt åtagande. Hur den sociala altruismen skall stärkas utan att det statliga engagemanget nedrustas är säkert ett viktigt problem att tackla, inte minst i Sverige med dagens larmrapporter om grovt asociala fenomen inom den unga generationen.

Om njurar och godhet

Slavenka Drakulic har träffat sin njurdonator och flera av samma slag. Det har blivit en saklig och sympatisk rapportbok, skriver Tore Winqvist.