I en mycket uppmärksammad debattartikel, publicerad här i UNT tidigare i år, skrev ett antal historiker från Uppsala och Linköpings universitet om den oacceptabelt låga nivå som många svenska studenters språkkunskaper i dag befinner sig på. Och då handlade det inte om engelskkunskaper, eller om kunskaper i något annat främmande språk utan om en skrämmande oförmåga att såväl ta till sig, som att uttrycka sig på, det svenska språket. ”Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen”, skrev artikelförfattarna uppgivet. ”Mer beklämmande”, skrev författarna vidare, ”är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.”
Med detta rådande tillstånd i bakhuvudet (för jag tror att artikelförfattarna till stor del har rätt) kan titeln på Lars Burmans bok "Vältaliga studenter" närmast synas sarkastisk. I själva verket är boken dock en påminnelse om att det gängse tillståndet långt ifrån alltid varit rådande. Rent av har just vältaligheten varit något studenterna, så att säga, undervisat sig själva i. Studien handlar nämligen om studentnationerna som retoriska miljöer åren 1663 till 2010. Boken kom ut på engelska redan häromåret och finns nu alltså även tillgänglig på svenska, i översättning av författarens hustru Carina Burman. Att ämnet attraherat Burman är inte särskilt underligt. Han var ju under många år huvudansvarig för ämnet retorik vid Uppsala universitet, numera överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek och dessutom inspektor vid Värmlands nation.
Det är med andra ord en både kunnig och engagerad genomgång av studentnationernas retoriska verksamheter som boken erbjuder. Burman visar hur nationerna tidigt och under närmare tvåhundra år bildade ett slags retoriska undervisningssystem, med återkommande disputations- och orationsövningar, vilket blev en form av stödundervisning för studenterna. Efterhand upphörde nationerna med sina formella retoriska övningar. Men Burman visar också hur nationernas debattklubbar och talföreningar, varav vissa var aktiva ända in på 1970-talet, samt akademiska festligheter och högtider fungerat som retoriska arenor för nationerna.
Burmans bok visar att retoriken och den skriftiga och muntliga framställningen alltid varit en del av ”universitetslivets kärna”, samt vilken viktig roll nationerna spelat i denna tradition. Men ytterst måste det självfallet vara skolornas och universitetens, inte studentnationernas, uppgift att fostra vältaliga studenter.