Centerpartiets historia är full av plötsliga omläggningar, nya inriktningar, politiska allianser och partiledarbyten. Man vet inte riktigt var man har partiet förrän den nya partiledaren har visat korten. En sådan stor omläggning av Centerpartiet skedde då Maud Olofsson valdes till partiledare 2001.
Nu har hon skrivit sina memoarer, "Jag är den jag är". Boken handlar inte särskilt mycket om exakt vad som hände under de tio år som Maud Olofsson var partiledare utan om vad hon tänkte, planerade, oroade sig för, drömde om, kände och upplevde. Den innehåller inga politiska nyheter men däremot en viss inblick i Allianspartiernas inre liv.
Maud Olofsson hade en klar uppfattning om vad hon ville göra som Centerpartiets partiledare. Partiet skulle återföras till "samma position som under Thorbjörn Fälldins tid, strax till höger om mitten. Jag ville påverka utvecklingen i borgerlig riktning." Och det lyckades hon med, vilket åtminstone till en början ledde till högre opinionssiffror, vilket i sin tur stärkte hennes position i partiet.
Maud Olofsson har en ganska hög tanke om sitt eget inflytande och sin position i svensk politik. Det var hon som återskapade blockpolitiken och därmed var den direkta orsaken till att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006, anser hon. Ibland får man nästan ett intryck av att det var hon som ledde den borgerliga regeringen.
Hon ger också intressanta inblickar i samarbetet inom Alliansen. Själv hade hon bara i undantagsfall problem med statsminister Fredrik Reinfeldt - för det mesta flöt samarbetet mellan Centerpartiet och Moderaterna utan problem. Problem hade Maud Olofsson däremot med Folkpartiet. Det står inte många positiva ord om Lars Leijonborg eller Jan Björklund i boken. Kristdemokraterna verkar hon ha glömt bort helt och hållet. Nej, regeringen bestod av moderater och centerpartister och de andra var mest bekymmer som måste hanteras i långa förhandlingar.
Det var fantastiskt kul att vara minister - det är det intryck man får. Ändå avgick Maud Olofsson som minister och partiledare 2011. Man skulle ha väntat sig ett mer utförligt resonemang om varför hon valde att avgå, men den enda förklaring hon ger är att hon var trött. En mening antyder att det ställts krav på att hon skulle avgå men inget mer än så. Sannolikt spelade sjunkande opinionssiffror för partiet en roll. Men det har ju inte blivit bättre sedan hon avgick.