Att vilja ersätta den vetenskapliga medicinens ensidiga fokusering på enstaka organ och sjukdomar med en mer individorienterad och personlig läkekonst, för vilken människan är en helhet av kropp, själ och kultur – visst låter tanken inte bara högst modern, utan också självklart bra? Helt modern är den emellertid inte, den var nämligen utbredd i trettiotalets Tyskland. Under nazismen kom den att bidra till demoniseringen av judarna. Judarna var nämligen starkt överrepresenterade inom läkarkåren och judiska läkare kom att förknippas med allt som ansågs negativt: analytiskt tänkande, själlöshet, kaos och död medan icke-judarna stod för syntes, helhet och liv.
Vad vi kan lära oss härav? Naturligtvis inte att helhetstänkandet som sådant är av ondo, men att de bästa av tankar kan användas i det ondas tjänst.
Om detta kan man läsa i medicinhistorikern Motzi Eklöfs Läkare och läkekonster, en bok som ställer en lång rad frågor. Vad är egentligen läkekonst? Vad är en läkare? (I Sverige var det först 1960 som det blev förbehållet legitimerade läkare att kalla sig läkare.) Behöver läkarlegitimationen kompletteras av särskilda personliga egenskaper? Behöver läkare kunna bevisa att de kan bota? Går det att skilja mellan äkta och falsk bot?
Ur minnesteckningar av bortgångna läkare i äldre årgångar av läkartidningarna stiger en tydlig – om än med dagens ögon sett aningslös – idealbild fram. Läkaren var man och han var svensk, han var plikttrogen och yrkesskicklig, han var objektiv och kritiskt sinnad, han hade anor, bildning och – först som sist – kollegialitet. Idealbilden har gjort att läkare länge uppfattade etiska regler som en kränkning, för hur kunde man över huvud taget ifrågasätta deras omdöme?
Däremot har det hela tiden funnits ett stort intresse för att kvacksalveri skulle förbjudas. Ordboksdefinitionen av kvacksalveri har varit ”obehörig utövning av läkarkonsten”, men ofta är det något mer nedsättande som avsetts, nämligen personer som uppträtt med falska anspråk på att kunna bota och som därmed sattpatienters liv på spel – åtminstone genom att försena deras kontakt med den riktiga vården.
Det är mot läkarkårens uttalade vilja som kiropraktiker och naprapater har kunnat få legitimation, och det är den politiska viljan snarare än läkarkårens som gjort att man mer och mer börjat tala om ”alternativmedicin” och ”komplementär medicin”. Ledarna i Läkartidningen har haft rubriker som ”Vem försvarar säkerheten nu?”, ”Negligerad lagstiftning” och ”Falsk varudeklaration”.
Nu på 2000-talet finns ändå en liten öppning: 2002 sträckte sig tidningens medicinska chefredaktör så långt som till att säga att ”alternativmedicin inte alltid är ett sämre alternativ”. Åtminstone börjar det återigen finnas en medvetenhet om att den kliniska verksamheten behöver anlägga en helhetssyn på patienten.
Motzi Eklöf har skrivit en tankeväckande bok och det är stimulerande att hon är inställd på att problematisera snarare än ge svar. Däremot hade hon – eller någon redaktör – innerligt gärna fått rensa bort en del av de otaliga upprepningarna.