Om fulhetens skönhet

Umberto Eco, språkfilosof, har nått ryktbarhet med särskilt en roman, debuten Rosens namn. Den har filmats med stor framgång. På ett skickligt sätt fick han genom en kombination med sidor av Tusen och en natt och Voltaires Zadigs äventyr, en intrig av stor slagfärdighet. Nästan all kultur är lån. Det visade också Umberto Eco med sitt stora verk om skönhet fyllt med praktfulla illustrationer och mängder med citat.

Stödjande sig på en folklig dualism ger han nu ut ett verk om motsatsen, Om fulhet. Ett mindre fel kan jag konstatera. En dialog, möjligen av Platon, kallas i boken för Hippias den äldre. Man bör läsa "Den större Hippias", om nu verket ursprungligen hade en titel. Annars är boken en rik antologi med texter om det som Umberto Eco vill kalla för fult. Här finns dikter som översätts med prosa och rim av olika tolkare och stundom också på mer torftig prosa. Läsvärt är allt detta. Boken kan ses som en stor antologi av texter, mer eller mindre kända.
Att definiera ord som "skönhet" och "fulhet" har genom tiderna erbjudit svårigheter. En definition skall enligt klassisk logik ange den gemensamma egenskapen hos det som skall definieras och dessutom vad som skiljer detta från andra företeelser som ett ord står för. Redan när Platon använder ordet "skönt" har han två olika ord till reds, det ena står för kroppslig skönhet och det andra för mycket som är bra och tilltalande. Det blir inte så mycket fråga om vad som är skönt hos konstverk utan mer vad som är ädelt hos människor, även fulhet kommer att stå för en stor bunt av olika ting. Umberto Eco filosoferar mindre och citerar mer, och särskilt medryckande blir hans urval av läskiga illustrationer.

Motsättningen mellan skönt och fult är inte riktigt symmetrisk. Liksom det är lättare att ange vad som är sjukdom och krämpor än att definiera "hälsa", är det svårt att säga vad som är riktigt skönt i motsättning till allt det som man kan kalla för fult. I första hand är det fula det som man finner hos människor som är fula. Sokrates var ful. Människor som har fått ärr, blemmor och andra skavanker är fula. Den sköna formen på ett ansikte kräver vissa normala format på de olika delarna, dock med en liten avvikelse mellan de två ansiktshalvorna på båda sidorna ett vertikalt snitt på mitten. Denna fysiska form gällde levande människor i äldre debatt och även avbildningar av människor. Avvikelse från det sköna kallades i äldre engelsk diskussion för "deformity". Fulhet hade med dålig form att göra. Ändå blev det vanskligt att från det skönas värld utesluta mycket som inte var vackert.
På 1700-talet talade man om det sublima och det högstämda - det som inger fasa på grund av svindlande höjder, väldiga stormar och vulkanutbrott. Senare skulle Kant med sin tilltagande prestige mena att det i konsten som är sublimt är mycket viktigare än skönhet. Det sköna skapar kvinnor i sina små broderier, menade han. En stadig man inser att det högstämda och sublima är av mycket större vikt i konsten. En engelsk filosof som hette Bosanquet införde senare ett särskilt begrepp, "difficult beauty", svår skönhet, som på detta sätt upplöste motsättningen mellan skönt och fult.

Strindberg utropar i en dikt agitatoriskt att det fula är sanning. "Hon börjar bli gammal den gamla sköna". Han ville ge plats för det sanningsenliga i konsten, det som handlar om allt eländigt omkring honom. Dessa åsikter om skönt och fult visar hur svårt det är att tala och skriva exakt om det sköna och det fula. Dessa ord samlar buntar av olikheter. Hur gör Umberto Eco? Svaret är att han ser det hela historiskt, och han presenterar lyckligtvis inte någon ny estetik.
Boken som alltså mestadels består av citat och bilder är allmänbildande och medryckande att ta sig fram i med olika stilarter för citat, bildtexter och något sånär sammanhängande text. Först leds man genom det som är fult i antikens värld, varpå kommer ett avsnitt om passion, död och martyrskap. Därpå presenteras läsaren för djävulen och hans helvete. Till detta kommer visning av monster och järtecken, snuskiga företeelser som kan vara komiska, kvinnlig fulhet, satanism och sadism, missfoster, kusliga företeelser och slutligen en framställning om det fula i dag. Detta är en lockande läsning och än mer roligt är det att se alla hemska fulheter i måleri och skulptur.
Fulheten i dag är kanske inte ett av konsternas stora teman. En mullig kvinna målad av Botero är med min smak inte särskilt ful. E T, gästen från en annan stjärna, upplever vi inte som särskilt ful, när vi har sett filmen. Mer effektivt motbjudande fulhet erbjuder märkliga frisyrer, ungdomar med ringar i näsan och stift i läpparna, något som man ser på fotografier och dessvärre stundom i verkligheten. Frida Kahlos bild av sig själv med ryggraden synlig och ombunden med stödande bandage tycker man nog inte är något fult utan snarare en komposition som väcker medlidande.
Det fula i vår tid är mest vedervärdiga dofter. I den mån man finner musiken ful är då den utmanar våra genom fostran inbyggda åsikter om vad som är harmoniskt. Ny musik, särskilt om den framförs med väldig ljudstyrka, kan vi finna avskyvärd ända tills vi har blivit vana vid den. Så är det dessvärre.
Umberto Ecos stora samlingsverk är den idealiska presentboken. Först ger man bort boken om det sköna och sedan blir det boken om det fula. På så sätt kan vi få en glimt av det värsta i den bästa av världar och uppmuntra någon annan att uppleva något liknande.

Om fulhetens skönhet

Umberto Eco har med sin nya bok Om fulhet skapat en värdig och allmänbildande uppföljare till boken om skönhet, konstaterar Teddy Brunius.