Så här känner man igen de goda människorna i Donna Tartts ”Steglitsan”: deras rum är fulla av saker, helst gamla. Theo växer upp som enda barnet i sin mammas bohemiska New York-lägenhet. De har det bra så länge de slipper pappan. Han är alkoholiserad, en opålitlig skitsnackare som alltid har behov av andras pengar.
Det tar tid att förstå att Theo inte heller är alltigenom sympatisk, eftersom han inte förstår det själv. Att han ska bli avstängd från skolan verkar inte vara så allvarligt. På väg till ett samtal med rektorn gör han och hans konstälskande mamma en avstickare till ett museum. Där exploderar en bomb – terrorister igen.
Hans mamma överlever inte och han flyttar in hos en skolkamrat – överklassfamiljen Barbour. Deras lägenhet innehåller visserligen en del antikviteter, men den är inte precis ett charmigt kaos. Hos dem är det ingen mening att försöka göra sig omtyckt genom att hjälpa till: det är bättre att låta tjänstefolket bädda sängen, förklarar fru Barbour, för de ”lyckades bättre med hörnen.”
Förlusten av mamman, så stor att den blir overklig, skildrar Tartt mycket bra. Theo är bedövad tills han hittar ett nytt rum att trivas i: antikvitetshandlaren Hobies verkstad. Den är labyrintisk, läkande, full av ”blont trä som honung, mörkt trä som uthälld sirap, glimtar av mässing och guld och silver i det svaga ljuset”. Att lyssna till Hobies ödmjuka mästarkunskaper om hur man restaurerar möbler är precis vad Theo behöver. Ett gammalt foto hanterar Hobie varsamt som en konservator, pekar på detaljer utan att vidröra det: ”en tunn oblat mellan ytan och hans pekfinger”.
Och just då, när Theo försiktigt har börjat rota sig, dyker pappan upp med en ny kvinna vid armen: ”Jag skulle väl ha ringt, men jag tänkte att det var bättre att vi bara kom och hämtade dig.”
De tar honom med till ett kalt, nästan oinrett hus utanför Las Vegas: ”den sortens rum där en call girl eller en flygvärdinna mördas i teve”. Theo vantrivs på nytt, tills han får en kompis med en ännu stökigare bakgrund – Boris, vars rum är en enda röra. Och när Theo i vuxen ålder återvänder som vän till familjen Barbour hittar han frun i ett rum han inte har sett förut: ”Detta var tydligen våningens Sargassohav, där föremål som förvisats från de omsorgsfullt inredda sällskapsrummen hamnade.”
Men nog om rummen! Efter mer än halva boken är jag fortfarande osäker på vilket slags historia Tartt vill berätta. Men just när jag börjat tvivla hittar boken ett eget groove. De lugna, relativt händelselösa partierna när Boris och Theo driver omkring, snattar och super sig fulla hör till bokens bästa.
Som vuxen börjar Theo jobba åt Hobie. Vid det laget är han drogberoende och sviker alla förtroenden Hobie har gett honom. Tartt beskriver det utan att moralisera. Theos handlingar får konsekvenser som hinner ikapp honom med livets vanliga fördröjning, men romanen delar inte ut straff och belöningar åt honom beroende på hur han har uppfört sig.
Theo är besatt av att tänka på Pippa, den rödhåriga flicka han såg ögonblicket innan explosionen. De möts och skils, som ett kärlekspar i en 1800-talsroman. Och hela tiden har han med sig en hemlighet: sextonhundratalsmålningen ”Steglitsan”, som han stal på museet.
Målningen är den fasta punkten i hans liv. Att titta på den skänker både skuld och njutning. Ofta räcker det att bara tänka på att den finns. Han vet inte att den har bytts ut: det noga igentejpade paketet har inte på flera år innehållit någon målning, ändå har paketet tröstat honom. Här gör Tartt en snygg vridning av romanens tema om förlust och idealisering. Sedan skickar hon iväg Theo till Amsterdam för att stjäla tillbaka målningen med hjälp av Boris och hans kriminella vänner. Berättelsen skiftar till en väpnad uppgörelse med lätt farsartade inslag.
Tartt har en klar dragning till aristokratiska, förmögna miljöer – det är ingen slump att Theo så ofta hamnar i sådana sammanhang – men hon är inte imponerad av dem. Hon skriver ordrikt utan att något är överflödigt. Allt är mycket välgjort, ändå blir jag inte berörd. Det finns ett litet avstånd, tunt som en oblat, mellan texten och mig.
Och när det blir dags att knyta ihop säcken kan Tartt inte låta bli att moralisera lite i alla fall. Hon låter Theo ställa en retorisk fråga till läsaren: tänk om dåliga handlingar och självdestruktiva val ändå gör att allt ordnar sig till det bästa? Helt i onödan, för på de 770 föregående sidorna har hon sagt något som är mycket bättre, mer sammansatt, på samma gång känsligare och illusionslösare.