Om ett kunskapssamhälle

Vi lever i ett samhälle besatt av diverse "kvalitetssäkringssystem", men är samtidigt allt mindre intresserade av vilken kvalitet man uppnår. Den som vill värna eller uppnå det kvalitativa bör därför hålla sig borta från möten och projekt som bär den i alla sammanhang grasserande kvalitets(säkrings)etiketten.

Det är, i sammanfattning, en iakttagelse och ett råd i ekonomi-historikern Ylva Hasselbergs Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden.
Kvalitetsarbetesparadoxen går att känna igen från de flesta branscher och sektorer. Hasselberg skriver vidare om arbetslivet som ett cocktailparty. Det gäller att le, ha ett smidigt sätt, "nätverka", vara "flexibel", lika med beredd att acceptera vilka förändringar som helst. Vem har inte fått höra att "vi från och med nu ska jobba på ett helt nytt sätt"? Hasselberg beskriver en mental flyttlasspolitik, mer försåtlig än 1970-talets geografiska förflyttning av arbetskraft.
Industrisamhällets disciplinering av arbetskraft genom rutiner och tydliga hierarkier har ersatts av diffusa strategier där chefers ansvar bytts mot "ledarskap".

Essäerna beskriver, övertygande, förändringar i riktning bakåt, trots den offentliga retorikens fixering vid Framtiden. Hasselberg menar att samhället återfeodaliseras, 1900-talsideal som rationell förvaltning och oväldiga institutioner ersätts av privata band i en byteshandel av tjänster och gentjänster där lågprivilegierade inte får vara med. Om det stämmer, hur har det kunnat bli så? En tråd som Hasselberg följer är hur för samhället viktiga yrkesgrupper, som läkare och lärare, jurister och journalister, har avprofessionaliserats, vilket innebär att yrkets auktoritet har urholkats. Med ett sämre professionellt självförtroende gällande vad som är "ett väl utfört arbete" förlorar dessa yrken också en viktig roll som motkraft, mot exempelvis politiska påbud.

Som journalist känner jag väl igen tendensen till avprofessionalisering. Vissa säljer glatt ut egna meriter genom att hävda att läsarna/lyssnarna/tittarna är minst lika bra på att avgöra vad som är relevant journalistik. Medierna eldar gärna under elitpisk och expertförakt. När det gäller avprofessionalisering (som kan ske frivilligt, motvilligt eller bara tanklöst) koncentrerar sig Hasselberg, verksam vid Uppsala universitet, på högre utbildning och forskning.

En av de frågor hon ställer är vad som händer på sikt, om universiteten som utbildar andra professioner själva avprofessionaliseras. Akademin är redan hemsökt av "kvalitetstänket", vilket innebär att det som inte kan mätas, utvärderas och rankas (av vem som helst) blir olönsamt och därför ointressant. Det har blivit självklart att tala om studenters anställningsbarhet som kvalitetsmått, därmed överlåtande måttstocken till företag och politiker.

Men den högre utbildningen har, enligt Hasselberg, inte bara införlivat marknadseffektivitet och efterfrågan utan också åtagit sig en terapeutisk uppgift; att anpassa universiteten till alla. Ett slags marknadsdemokrati: Lärosätena har inte råd att tacka nej till studenter, inte ens till den som inte har en rimlig chans att tillgodogöra sig utbildningen. Alltså press från två håll, dels marknadstänkandet, dels pedagogiken som flyttar fokus från kunskapsinnehåll till kunskapsinhämtning.

Forskarvärlden har också blivit en marknad. Forskare lär sig "sälja in" resultat och man mäter kvalitet för fulla muggar, genom kvantitativa citeringar och publiceringar i vetenskapliga tidskrifter. Inte för att det nödvändigtvis säger något om kvalitet, utan som enda möjligheten att orientera i den enorma produktionen av inte alltför fantasifulla forskningsresultat. "Entreprenörskap" ska "genomsyra" också forskning, nyligen har regeringen försett ett antal lärosäten med "innovationskontor". Vetenskapen ska, som Hasselberg uttrycker det, "selas för tillväxtplogen". I stället för ekspant till stormaktstidens flotta är det innovationer som ska bygga nationens härlighet. Stormaktsanspråken hörs när forskningsminister Tobias Krantz hävdar att Sverige ska bli världsledande inom forskning.

"Vetenskapen har blivit ett slags kronoskog, där många dagsverken krävs för att omvandla kunskapen till de produkter kronan vill ha och har rätt att fordra", skriver Hasselberg.
I essäns stillsamma form är detta en larmrapport. Men också en munter och subversiv maning till självständighet, att vägra låta sig stämplas som "bakåtsträvare" om man inte trivs i kvalitetsminglet. Det är en av de mest uppiggande böcker jag läst på länge och, naturligtvis, en perfekt julklapp till alla i universitetsvärlden, från studenter till rektor.

Om ett kunskapssamhälle

Essäerna i ekonomi-historikern Ylva Hasselbergs Vem vill leva i kunskapssamhället? beskriver, övertygande, förändringar i riktning bakåt, anser en uppiggad MarieLouise Samuelsson.