Om en kärlek som inte söker sitt

Den har varit på gång sedan mitten av 1980-talet. Det var den tid då den sydafrikanske författaren André Brink skrev några av sina främsta böcker där det rasistiska apartheidsystemet granskades, genomlystes, gestaltades och synliggjordes i romanform. Böcker som Ut ur mörkret, Ett ögonblick i vinden, Rykten om regn, En torr vit årstid och En kedja av röster blev ögonöppnare och väckarklockor för en läsande allmänhet runt om i världen.

Inte minst för svenska läsare blev André Brinks böcker en källa till kunskap om de vidriga förhållandena i Sydafrika och en inspirationskälla till olika former av protester mot sakernas tillstånd. Samtidigt som böckerna hade ett närmast dokumentärt värde var de tveklöst god litteratur i sig, och det hände mer än en gång att Brinks namn nämndes när spekulationerna om Nobelpris kom igång.
Kanske var det detta politiska "uppdrag" som Brink och flera andra sydafrikanska författare upplevde sig ha, som fick Brink att lägga sitt romanprojekt om hottentotten Cupidos livsöde på is för mer dagsaktuella ämnen. Nu är apartheidtiden historia, och Brink liksom flera andra sydafrikanska författare har sökt sig till andra ämnen. Så kom det sig att romanuppslaget från 80-talet aktualiserades på nytt och resulterade i den roman som i dag utkommer i svensk språkdräkt. Författaren skriver själv i ett efterord till berättelsen att han beslöt sig för att skriva boken till sin egen 70-årsdag, vilken inföll 2005.
Den nya boken, som på svenska fått titeln Cupido efter huvudpersonens namn, men som i original heter Praying Mantis (Bönsyrsan) är en berättelse med viss verklighetsbakgrund från 1700-talets Sydafrika när brittisk och holländsk kolonisation och mission infiltrerade landet. Medan Brink med sin förra bok, Innan jag glömmer, skrev den riktigt stora romanen om kärleken mellan man och kvinna, har han denna gång skrivit en berättelse om den sida av kärleken som brukar benämnas agape, det vill säga människans kärlek till Gud. För att skildra och gestalta detta onekligen stora och svåra ämne har Brink som sitt redskap tagit berättelsen om hottentotten Cupido Cockroach, en udda gestalt som efter sin vilda ungdom omvänds till kristendomen och blir en hängiven, trosviss och i kärlek till den nya guden aldrig sviktande anhängare. Cupido förkroppsligar den kärlek som enligt den bibel han bokstavligen äter (!) blad för blad inte söker sitt, är tålmodig och mild, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Medan hans vita bröder handskas efter eget skön med tron står Cupido fast vid en mycket konkret, nästan kroppslig och bergfast övertygelse. Rörande är hans brev till "pastor Gud" som han med sin vacklande språkliga förmåga författar med penna och papper och där han förmanar och uppmanar sin gud att leva upp till sina löften.

Fram till berättelsens slut som är lika magisk som dess början har Brink gestaltat brytningen mellan gammal afrikansk religiositet och tanke och den nya läran som presenteras av de europeiska missionärerna. Och vars hängivna representant Cupido således blir efter ett minst sagt dramatiskt dop där det inte bara är hans gamla syndfulla människa som dör utan han själv är nära att förlora livet. Inte minst är det i Cupidos samtal med sina hustrur, den tidigt bortgångna Anna och hans andra livskamrat Katryn som de olika trossystemen och värderingarna konfronteras. Men Cupido står orubbligt fast i sin nya tro, trots allt värre motgångar. Inte ens när Katryn tar de båda barnen med sig och beger sig bort från den gudsförgätna ort där de lever vacklar Cupido på allvar. Om man så vill kan man läsa denna halsstarriga, obevekliga tro som ett drag av fanatism, men Brink skriver samtidigt om Cupidos ståndaktighet med en sådan respekt att man har svårt att betrakta honom som fanatiker. I slutlig konfrontation med en representant för det vita missionssällskap som för länge sedan övergivit Cupido framstår han definitivt som den som är mest värd respekt och om man så vill en värdig representant för den evangeliska grundtanken om kärleken till Gud och nästan. Medan den ditreste vite missionären framstår i all sin ömkliga rasism och sitt ohöljda människoförakt.
För att gestalta allt detta använder sig Brink av olika berättargrepp, varav den magiska realismen är ett. I det sammanhanget spelar den bönsyrsa som gett romanen dess originaltitel en central roll. Men Brink vet samtidigt att bruka magin med det sakliga sunda förnuft som gjort honom till en så säker samhällsengagerad författare. I Cupido förenas Brinks poetiska och sakliga kvaliteter som författare på ett ofta mästerligt sätt. Så blir berättelsen om Cupido en minnesvärd historia om den ovanliga men underbara kärlek som inte söker sitt. Samtdigt brukar Brink både humor och helig vrede för att markera sin avsky för all religiös självtillräcklighet. Så läst blir boken om den lille hottentotten med det klassiskt klingande namnet också en brännande dagsaktuell berättelse.
Slutscenen i romanen utformar Brink som en poesin och magin närstående förening av alla de religiösa föreställningar, afrikanska såväl som kristet-västerländska, som präglat hans berättelse; ett välklingande slutackord i försonings tecken.

Om en kärlek som inte söker sitt

Afrikansk myt och dröm ställs mot kristen tro på ett lysande sätt i André Brinks nya roman, skriver Cristina Karlstam.