Varje verksamhetsområde vill skriva sin egen historia. Ingående studier av etablering och tillväxt ges ut av alla slags organisationer, allt från bryggerier till forskningsstiftelser. Också litteraturvetenskapen – som en gång var litteraturhistoria, och dessförinnan estetik – ägnar sig åt sin egen historieskrivning. I början av seklet utgavs två bastanta volymer om ämnets framväxt, där Bengt Landgren (1942-2012) var en av huvudförfattarna, och några år senare kom hans levnadsteckning över litteraturprofessorn Gunnar Tideström (2007). Landgrens sista bok, postumt utgiven och färdigställd av sonen Gustav Landgren, behandlar Tideströms företrädare på den atterbomska lärostolen, Anton Blanck (1881-1951).
Boken om Blanck är kanske snarare en ämneshistoria än en traditionell biografi. Den tecknar bilden av en tyst, försiktig akademiker, starkt influerad av fransk och engelsk forskning i en tid då de flesta svenskar var tyskinfluerade. Blanck publicerade vetenskapliga verk på en rad olika områden – främst dock upplysningstiden och romantiken – men hör ändå inte till de mest kända litteraturforskarna. Kanske han helt enkelt har hamnat i skuggan av sin monumentale företrädare Henrik Schück, som lade grunden till ämnet och brukar sägas ha skrivit en studie över varje företeelse i svensk litteratur, gärna i fem till sju band. Också Bengt Landgren var för övrigt synnerligen produktiv.
Åsiktsfränden Herbert Tingsten har skildrat Blanck, som han kunde te sig vid ett möte i Verdandi kring 1920: "Blanck sade inte mycket, och förvisso aldrig något dumt; han såg älskvärd och trött ut, som om han för länge sedan insett och tröttnat på insikten om alltings meningslöshet."
Här framstår Blanck som en sekelskiftesflanör, melankolisk och desillusionerad. Samtidigt var han uppenbarligen en social människa, som upprättade samarbete mellan Sveriges litteraturprofessorer, var inspektor på Stockholms nation och genom kontakten med sina gamla doktorander fick ett riksomspännande nätverk. Han var också politiskt radikal och en svuren motståndare till den stockkonservative och tyskvänlige Fredrik Böök. Till bokens intressantaste partier hör just de som behandlar förhållandet mellan litteraturforskning och ideologi. Blanck var ingen estet, som gömde sig i elfenbenstornet, utan Landgren visar hur han i vetenskapliga skrifter kämpade för sin politiska livssyn. Så sätter denna bok in litteraturämnet i nittonhundratalshistorien.
Som sig bör i en skildring av detta slag ägnas interna strider och professorstillsättningar stort utrymme. Akademiker anses allmänt vara pigga på konflikter, och under läsningen om tjugotalets strider minns jag sommaren 1981, då en äldre akademiker i ett annat ämne höll mig, en tjugoårig grundstudent, uppdaterad om de skilda turerna vid en professorstillsättning. Detta skedde medelst små lappar, som lämnades på mitt uppsatsbord på Carolina, och skeendet var mer spännande än "Dallas". Den professur det gällde var just den atterbomska, som Bengt Landgren skulle få.
Jag läser Landgrens sista bok inte bara som en skildring av Blanck, utan som en dialog mellan två tider. Blancks Uppsala var inte vårt, och berättaren ler åt hans klagomål över det ”distraherande” bullret på Östra Ågatan. Ofta hörs Bengt Landgrens röst tydligt i formuleringarna. Så blir denna bok om det tidiga nittonhundratalet en erinran inte bara om en, utan två röster som tystnat.