Om de svårbegripliga kvinnorna

Omslaget till Einar Askestads nya novellsamling, Kvinnohistorier, visar två typiska målningar av Edward Hopper, tysta, intensivt melankoliska och mystiskt fantasieggande.
Bildvalet är kongenialt och samtidigt god konsumentupplysning: just så här framstår livet och relationerna mellan män och kivinnor i Askestads korta och oftast djupt pessimistiska nvoeller´.

Titeln antyder ett genomgående drag: kvinnorna är i regel dominerande och ofta nyckfulla, även om perspektivet - en närstående mans - kan vara bedrägligt. Här finns sadomasochisten i dess ovanligare kvinnliga variant, de barnlösa unga paren på chartersemester och den tillfälliga älskarinnan som vägrar ta saken annat än på blodigt allvar.
Askestad spelar skickligt med tänkbara sensmoraler: man kan uppfatta en viss manlig självironi parallellt med en uppriktig och ingalunda feministisk förtvivlan över hur svåra kvinnor kan vara att förstå, tillfredsställa och hålla ihop med.

Askestads stil känns igen från tidigare prosa, senast den historiska och lite mer experimentella mosaikromanen Kalla mig Theodora med Istanbul som genomgående tema. Här är det kvinnan som fenomen som analyseras, i enkla och lågmälda berättelser som ofta slutar med en överraskning, ibland absurd eller surrealistisk och mer ägnad att ge en besk eftersmak åt den tidigare realismen än att ge sken av sannolikhet.
Det kan handla om ett makabert barnamord, en abort, en politisk terrorist eller spydigheter kvinnor emellan. De här novellerna har en genomgående personlig ton och originalitet, men de tyder samtidigt på att författaren fortfarande trevar efter ett sätt att uttrycka sitt budskap snarare än att han definitivt funnit sin form.

Askestad speglar ganska väl en viktig underström i samhällsutvecklingen just nu, till exempel i det brev han låter en klok, ordentlig och handlingskraftig kvinna skriva till en mer vankelmodig man. Oavsett om han berättar på allvar, med skruvad svart humor eller leker med sagoförtäljarens schabloner är han intressant och läsvärd.

Om de svårbegripliga kvinnorna

Einar Askestads nya novellsamling, Kvinnohistorier, är stillsamt pessimistisk i tonen. Samtidigt fångar den nog en viktig underström i tiden, menar Tore Winqvist.