Om att nå fram till eleverna
Christina Monthan Axelssons bok, Fågelflickor och frusna pojkar - Om att se eleven, är skriven efter lång lärarerfarenhet. Det går att göra mycket hur illa ställt det än är, vill författaren förmedla.
Christina Monthan Axelsson har efter många år som lärare debuterat som författare.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Boken är, skriver Monthan Axelsson i förordet, "ingen lärobok utan min egen upplevelse och erfarenhet av ett svårt, fascinerande och underbart yrke." Om det inte är en lärobok är det ändå en rik källa att ösa ur för svensklärare som vill ge varje elev en positiv och avspänd relation till sitt eget språk. ´
Kapitel med reflexioner om läraryrkets formalistiska arv och kunskapssyn varvas med konkreta exempel från dagens klassrum och tips på hur man kan göra lektionerna både roliga och bildande. Det står klart att lärare och elever ofta befinner sig i helt olika världar, och att det är upp till läraren att hitta de nycklar som kan göra undervisningen meningsfull och språket till något lustfyllt.
Vad är då nytt med detta? Svaret ryms bland annat i de många personliga berättelser om olika elever som Monthan Axelsson ger läsaren. Stefan, som sitter med luva och vantar på för att han fryser eller möjligen för att han känner sig otrygg i klassrummet. Micke, som inte bryr sig om vad prins Hamlet tänkte och aldrig fått uppleva att det han själv säger eller skriver tas på allvar och respekteras. Och Ulrika som gått in så hårt för att alltid göra rätt och följa skolmallen att hon tappat sitt personliga språk. Monthan Axelsson tar också upp alla de "fågelflickor" (och vissa pojkar) som "fladdrar runt", skolkar och som ingen egentligen räknar med.
Ibland känns berättelserna lite sockrat tillrättalagda och bokens huvudtitel är något missvisande eftersom de planlöst flygande fågelflickorna och de frusna, utåt sett tuffa pojkarna bara upptar en handfull av de 150 sidorna. Det är också slående att eleverna i nästan samtliga fall som Monthan Axelsson beskriver kommer till henne som speciallärare för att de verkligen vill ha hjälp. Cynikern frågar sig vad skolan kan göra för de elever som inte vill ha hjälp? Och vad händer på de skolor där det saknas speciallärarresurser?
Det går att göra mycket, hur illa ställt det än är, vill författaren förmedla. Läsaren serveras smått lysande utdrag från uppsatser och skrivuppgifter som elever presterat efter lång uppförsbacke. Christina Monthan Axelsson visar övertygande att skolans främsta uppgift är att skapa möjligheter för ökad självkänsla hos eleven. Vägen dit går via ett personligt och lekfullt förhållningssätt till både det egna språket och de stora klassikerna, samt - inte minst - att alla elever får positiv bekräftelse för sådant de presterat i stället för slentrianmässig kritik av formella brister.