Inbördeskriget i Libyen rasade som värst mellan februari och oktober 2011, men landet är ännu inte lugnt. Parlamentsval har hållits, men väpnade miliser fortsätter att slåss inbördes om makten efter Moammar al-Gaddafi.
Eva Hernbäcks och Göran Johnsons Libyen: Från Tripolitanien till Ghadaffis sista dagar ger en del av bakgrunden till Libyenkonfliktens utbrott och utveckling. Författarna arbetade själva i Tripoli 2004-2006, men skrev sin bok utanför landet under pågående revolution 2011.
Resultatet är en personligt hållen introduktion till Libyen som land och samhälle, även om den fokuserar nästan uteslutande på hur Libyen såg ut under författarnas egen tid i landet. Historiska och politiska avsnitt varvas med färg- och lärorika anekdoter om de vardagliga vedermödorna i Gaddafis Libyen. Att Hernbäck och Johnson inte kunde få en fungerande telefon inkopplad men ändå tvingades betala räkningar för den (på telefonbolaget, eftersom postgången inte heller fungerade), är en bättre illustration av landets vanskötsel än någon statistisk rapport. Libyen var oljeparadiset vars rikedomar rann ut i sanden, och som konsulter åt libyska staten såg Hernbäck och Johnson slöseriet och godtycket på nära håll.
De rena fackboksavsnitten är tyvärr svagare. En del kapitel verkar ha skrivits genom att författarna rafsat ihop årtal och namn från en eller två källor, snarare än att verkligen sätta sig in i de händelser de beskriver. Här och var förekommer felaktigheter eller proportionsförskjutningar som avslöjar ett ganska klent grepp om ämnet. Den ottomanske amiralen och militärpolitikern Kheireddin Barbarossa var exempelvis en nyckelfigur i uppbyggnaden av södra medelhavskustens stadsstater på 1500-talet, men i Hernbäck-Johnsons libyska historia seglar han förbi som "en arabisk pirat". Några rader tidigare har man hänfört en då rådande laglöshet till att det omajadiska Damaskuskalifatets grepp om Nordafrika "försvagades" under 1400-talet, men det kalifatet störtades redan år 750. För en bok som säkert kommer att användas som källmaterial av både studenter och journalister är det inte riktigt acceptabelt att så lättvindigt slarva bort sju århundraden.
Här finns å andra sidan också sådant som den gängse Libyenrapporteringen missar. Hernbäck och Johnson skriver utförligt om kvinnornas komplicerade situation under Gaddafi, klämda mellan stamkulturens konservativa könsrollsreglemente och en jämförelsevis progressiv men hatad regim, under en snabb och ofta smärtsam ekonomisk modernisering.
Bokens starkaste kapitel handlar om de hundratusentals gästarbetare från subsahariska Afrika som under slavliknande villkor utfört allt grovarbete i oljestaten. Flyktingsmuggling och fattigdom är även i vanliga fall ett säkert recept för lidande, men när EU dessutom uppdrog åt Gaddafi att agera gränsvakt i Medelhavet förvandlades migrationsfrågan till en verklig humanitär kris. Hernbäcks och Johnsons intervjuer med arbetsinvandrare från Ghana ger mänsklig form åt en historia som annars bara brukar redovisas i skissartade notiser om förlista flyktingbåtar, och det hedrar dem att denna bortglömda men ännu pågående tragedi förunnas både stort utrymme och äkta inlevelse.
De afrikanska arbetarnas lidanden upphörde emellertid inte med revolutionen. Under kriget hävdade rebelledare att Gaddafis armé bestod av svarthyade legosoldater som specialiserat sig på att våldta libyska kvinnor, och man hittade till och med på att regimen hade beställt containerlaster med Viagra för ändamålet. Ingen har funnit bevis för dessa krigsskrönor, som ju är närmast övertydligt rotade i den klassiska rasismens nidsagor, men de gavs trots det stort utrymme i internationella medier (inklusive de svenska). Den resulterande masshysterin utlöste en våg av ohyggliga övergrepp mot gästarbetare i Libyen, som jagades och lynchades av både rebeller och civila. Under sommaren 2011 flydde därför hundratusentals afrikaner landet i panik, och stora delar av den libyska ekonomin paralyserades när den fråntogs sina fattigmansmuskler.
Och sen då? Hur ser den libyska ekonomin ut nu, är gästarbetarna tillbaka, vem sköter annars deras arbeten?
Sådana frågor reses gång på gång under läsningen av Hernbäcks och Johnsons bok, som med varm hand tecknar Libyen och dess folk före kriget, men högst rudimentärt skissar spelet kring Moammar el-Gaddafis fall, och bara lämnar den vagaste antydning om vad som ännu kan vänta detta plågade land.