Olika bilder av Mona Sahlin

Två socialdemokrater med egna erfarenheter av det socialdemokratiska partiet på toppnivå ger samtidigt ut var sin bok om Mona Sahlin. Christer Isaksson har skrivit en ambitiös historia om Mona Sahlin från början och fram till nu, har gjort research och försöker var objektiv. Lotta Gröning har skrivit en ostrukturerad bok om vad hon tycker om Mona Sahlin, ungefär som om hon satt med en kompis och berättade.
De två har också olika inställning. Christer Isaksson hör hemma i etablissemanget, som för det mesta brukar vinna vid interna motsättningar inom partiet. De kallas höger av den kritiska vänsterfalangen, den grupp som Lotta Gröning snarast tillhör. Eftersom Mona Sahlin är så mycket etablissemang som det går att bli inom socialdemokratin färgar det också de båda författarnas syn på henne.

Christer Isaksson fruktar en personfixerad och kanske smutsig valrörelse men skriver: "Trots detta hot har jag inte mött någon socialdemokrat i ledande ställning som oroar sig för Mona Sahlin." Där har kanske hans beundran av Mona Sahlin dragit i väg en bit med hans omdöme.
Medan Lotta Gröning sammanfattar: "Det är skrämmande många som är övertygade om att Mona Sahlin inte kommer att klara jobbet som partiledare, än mindre som statsminister." Så olika kan alltså två initierade bedömare se på hennes ställning i partiet.
Christer Isaksson är författare och politisk journalist men har också arbetat i regeringskansliet under den socialdemokratiska tiden.

Lotta Gröning har varit politiskt sakkunnig åt Mona Sahlin när hon var arbetsmarknadsminister men har sedan bland annat varit chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten och är nu debattredaktör på Aftonbladet.
Christer Isakssons syn på Mona Sahlin sammanfattas bra i titeln på hans bok: I väntan på Mona Sahlin. Han väntar otåligt på att hon ska framträda i all sin glans som statsminister, medan Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och kanske också Jan Björklund får sparken av respektive partier och alliansen ligger i ruiner.

Men trots sitt engagemang lyckas han hålla en relativt objektiv ton i sin bok, han döljer inte problemen och skriver till exempel utförligt och ganska oroat om Mona Sahlins kreditkortsaffärer. Han understryker att det inte var fråga om slarv, hon utnyttjade systematiskt i flera år arbetsgivarens kreditkort för personliga utgifter även efter det att skandalen var ett faktum och fortsatte att vara jagad av Kronofogden för obetalda räkningar och parkeringsböter. Hennes eget företag gick i konkurs. Numera har hon en revisor och ordning på sina pengar.
Båda författarna anser att Mona Sahlin förändrat sig. Innan hon blev arbetsmarknadsminister 1990 var hon partiets obestridda stjärna. Men sedan hon mer eller mindre ensam fick försvara det så kallade stoppaketet med bland annat lönestopp och strejkstopp, trots att hon inte ens varit med om att utarbeta det, blev många inom LO hennes motståndare. Kreditkortsaffären skadade henne ytterligare. Hennes tidigare frejdighet har förvandlats till försiktighet. Och Margot Wallström var partifolkets första kandidat till partiledarposten, inte Mona Sahlin.

Båda författarna tycker att Mona Sahlin är en enastående fajter, att hon har en unik förmåga att få kontakt med folk, att hon är skicklig i att hantera massmedierna och att hon är extremt lojal med sitt parti. Men båda anser också att hon förefaller mer osäker sedan hon valts till partiledare.
Lotta Gröning tycker att Mona Sahlin är okunnig och saknar politik. Hon pratar vänster men anpassar sig åt höger. Hennes stöd består mest av en liten men mäktig klick. Hon har hittills inte lyckats axla rollen som partiledare, anser Lotta Gröning som är besviken både på partiet och Mona Sahlin.

Christer Isaksson tycker att Mona Sahlin varit alltför tyst det senaste året. Men hennes långa erfarenhet kommer att fälla avgörandet i valet, tror han. Ingen av böckerna har av naturliga skäl hunnit ta upp Mona Sahlins beslut att inleda ett nära samarbete med miljöpartiet, ett beslut hon fick ta tillbaka efter ett ursinnigt motstånd från partifolket men senare verkar ha ändrat sig igen. Båda författarna framträdde nyligen i SVT:s Agenda och ansåg utspelet vara ett allvarligt misstag från Mona Sahlins sida. Bara vänsterpartiets Lars Ohly kan vinna på den interna kamp om oppositionens regeringsalternativ som blev resultatet.

Lotta Grönings bok är tunn och lättläst men ger egentligen bara Lotta Grönings syn på Mona Sahlin. Christer Isakssons bok är tjock och seriös. Trots att hans uppenbara beundran för Mona Sahlin ibland påverkar hans omdömen ger han en mer nyanserad och problematiserande bild av huvudpersonen. Det är den boken man ska läsa om man verkligen är intresserad av politikern Mona Sahlin.

Olika bilder av Mona Sahlin

Socialdemokraternas statsministerkandidat Mona Sahlin porträtteras i två nya biografier som inte skulle kunna vara mer olika, konstaterar Gunvor Hildén.