Öländsk kriminaldebut
Romandebutanten Johan Theorin verkar i Ölandsskildringen Skumtimmen redan fullärd i kriminalgenrens hantverk, konstaterar Tore Winqvist.
Johan Theorin
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Gemensamt med denna genre har "Skumtimmen" emellertid att det främst är själva intrigen och gåtornas lösning som skapar spänningen. Historien tilldrar sig huvudsakligen på Öland, som författaren känner påfallande väl och är nostalgiskt fascinerad av. Den är på en gång sällsam och noggrant uppbyggd. De olika skedena alltifrån 1940-talet till 90-talet kuggar ganska bra in i varandra, och sättet att berätta växelvis om "då" och "nu" fungerar som en ytterligare aptitretare. "Bovarna" är flera, tre tämligen förutsägbara och en överraskning, och speciellt bokens skräckfigur Nils Kant är riktigt ondskefull. Det börjar tidigt, redan i tioårsåldern, och rullar vidare i en kombination av bristande empati och övermodigt temperament.
Människorna i denna roman rör sig i ett igenkännbart landskap med en moloken och aningen kuslig stämning över sig, de är psykologiskt sammanhängande, begripliga och tänkbara men inte några riktigt lysande individuella porträtt. Men författaren lyckas skickligt trolla bort de mindre sannolika detaljerna. De som driver fram handlingen och kriminalgåtornas lösning är den långtidssjukskrivna, rödvinspimplande sjuksköterskan Julia och hennes åldrande men ännu tuffe far Gerlof. Theorin kryddar med en hel del spökstämningar, turistinformation och gedigna historiska tillbakablickar.
Trots att tempot ofta är rätt sävligt har det blivit en ganska underhållande och välskriven bok. Johan Theorin skulle förmodligen kunna utvecklas till en klart läsvärd författare även utan prefixet "kriminal".
EN NY BOK
Johan Theorin
Skumtimmen
(Wahlström & Widstrand)
Johan Theorin
Skumtimmen
(Wahlström & Widstrand)