Ola Larsmos mästerverk

Vi är alla präglade av det förflutna, av äldre generationers förehavanden, och måste därför i görligaste mån söka frilägga det om vi vill äga vår historia. Å andra sidan tolkar vi detta förgångna utifrån vårt nu. Få yngre författare har lika envetet och kraftfullt som Ola Larsmo på senare år låtit detta tema och denna dubbla rörelse genomsyra sina romaner. Det lyser också igenom i texternas komposition. Skilda tidsplan ställs mot var-andra, ofta i ett snapshotliknande mönster. Samtidsskildringens centralfigur borrar sig ned mot gångna tider för att där bland annat få svar på frågor som är högst privata och såriga.Så skedde i Himmel och jord må brinna (1993), där jaget tövande och gradvis sökte sig tillbaka till strejkerna och hungerkravallerna i Västervik 1917 för att försöka etablera de sammanhang och förklaringar som förträngts och tystats ned, vilket medfört att bilden av det moderna Sverige förvrängts och vantolkats. Än tydligare framträdde denna grundtanke i Maroonberget (1996), där den retrospektiva berättartekniken avslöjade en på blodsband grundad samhörighet mellan fotografen Jimmy och morianen Badin vid Gustav III:s hov.Den i dag utgivna En glänta i skogen avviker på dessa punkter inte från sina föregångare. I ramberättelsen återvänder Uppsalastudenten Johan Qvist till det lilla brukssamhälle i väst-ra Sverige där han en gång tillbringade några barndomssomrar. Han arbetar på en magister-uppsats och ger vid förfrågan svävande svar att besöket handlar om "att klara ut ett par saker" i ett lokalhistoriskt projekt.Men det handlar i lika mån om att finna en öppning mot den egna identiteten och Johan är ovillig att slutföra undersökningen, rädd för vad han skall finna om sin egen bakgrund och i dess förlängning en kunskap om vem han själv är. Symboliskt nog besvärashan av sina dåliga ögon, en oförmåga till mörkerseende. Hans far hade en gång förklarat: "Ibland är det lika bra att inte se allting sådär skarpt. Kanske är det verkligare så." Att se in i mörkrets hjärta kan vara förödande.Fortfarande tabubelagt ämneI själva verket är hans syfte att forska kring den trafik med kurirer och gränslotsar som arbetade för att hjälpa den allt stridare strömmen av flyktingar från Norge till Sverige under andra världskriget. Förbindelsen mellan den norska motståndsrörelsen och dess svens-ka kontaktnät är fortfarande ett tabubelagt ämne, även fast de stigar och vägar som användes vid transporterna nu grott igen och är svåra att finna. Få av de då inblandade är dessutom ännu i livet. När forskningsuppgiftens verkliga natur blir känd möts Johan av idel misstro. Han ombeds att "sluta snoka", hans bil vandaliseras och han blir till och med beskjuten. Ungdomsvännen Micke, som Johan egentligen inte har något gemensamt med, tar bestämt avstånd från hans aktiviteter.Denna i fragment berättade historia avbryts med jämna mellanrum av minst tre, likaså i delar sönderskurna skildringar av enskilda livsöden och konfliktladdade episoder ur det förflutna.Till en början förefaller dessa parallellhandlingar inte ha något med varandra att göra, men allteftersom den otydliga, ofta mystifierande bilden klarnar via lakoniska korsreferenser varsnar eller anar man sammanhangen mellan dels dessa gestalter och scener ur historien, dels med individerna i den lilla gränsorten dit Johan förlagt sina efterforskningar under några grådisiga oktober- och novemberveckor med begynnande kyla, is och snöfall, allt skildrat med Larsmos utsökta sinne för detaljer och atmosfärskiftningar.En av dessa berättelser rör sig kring radioteknikern och sprängämnesexperten Jan Øyvind Randner, som efter något år i England återvänder till hemlandet med en grupp and-ra motståndsmän. Hans verksamhet presenteras i glimtar, allt ifrån det nattliga fall-skärmshoppet ned till det ockuperade Norge — "Inga ljus. Hans skog, så välbekant, så främmande och tagen i anspråk" — över några sabotageaktioner och fritagningar, fram till en brådstörtad flykt mot Sverige, där spåren efter honom tycks försvinnai gränsskogarna. Hans slutliga öde får eventuellt en förklaring i den glänta i skogen där romanen avslutas på flera av berättarplanen.En mer fristående, novellistisk svit presenterar Adam Rosenbaum, präst, gårdfarihandlare, hämtad ur mytens djup, men samtidigt i en inkarnation en högst påtaglig manufakturagent i den lilla bruksorten. Han blir en symbol för de i alla tider förföljda, misstänkliggjorda och föraktade — här i judisk gestalt. Larsmo avslöjar på samma gång en tidigare oanad talang för den frodiga, folkliga, burleska skrönan.Den som en gång framförde berättelserna om Rosenbaum var Mickes farfar, en gång en viktig potentat i samhället, men nu intagen på ett sjukhem. En sista historielinje, den kanske viktigaste, pendlar mellan dennes tillvaro på vårdinrättningen och minnen från tidigt 1940-tal. På ett närmast virtuost vis skiftar Larsmo i denna cykel till en fjärde språk- och stilnivå.Skräck och misstroI dessa bitvis parodiskt satiriska, bitvis upprörande, tragiska och ytterst dramatiska och intensiva avsnitt fångar Larsmo skickligt tidsatmosfären under kriget. Svenska frivilliga bemannar en gränspostering och patrullerar i skogenför att bevaka vad som händer. Snart utkristalliseras två grupper — de tysk-vänliga och de norsksinnade. Vilka kan man lita på, vilken falang tillhör de man arbetar tillsammans med? För flyktingarna var det livsviktigt att omedelbart få kontakt med "den rätta gruppen." Det kunde avgöra deras öde: "deportation tillbaka till Norge eller vidare befordran till Stockholm eller någon förläggning som den i Kjesäter.Det berodde på myndighetspersonen." — Konflikterna trappas upp. Att vara på sin vakt innebar "vaksamhet åt två håll på samma gång, [— — — ] De vaktade gränsen, de vaktade varandra." Skräcken och misstron äter sig in i människorna: "På andrasidan skogen larmade kriget, ohörbart och bedövande."Fördomar förs vidareHatet kulminerar på sjukhemmet efter att ha legat inkapslat i mer än ett halvsekel. Allt kommer tillbaka. Inget är avslutat även om man önskar det. Ondskans och hämndens ringdans tar inga pauser och upphör ald-rig. Krigsårens brutala våldssamhälle blommar åter upp i den förföljelse med rasbakgrund som riktas mot zigenare, iranier och andra grupper av nynazistiska sammanslutningar. Den unga generationen för vidare föräldrars och farföräld-rars fördomar och motsättningar. På så sätt formar sig texten till en dold, depressiv släkt- och arvskrönika.Utöver dessa lager finns också en relativt blek kärlekshistoria. Några aktörers betydelse för intrigen förblir också oklara. Romanen har kanske inte samma sociala panorama som boken från 1993, men i gengäld är dess mänskliga register och språk- och stämningslägen såväl varmare som djupare och mer nyanserade. Frågan är om inte detta är Ola Larsmos mästerverk i ett redan på intensiva läsäventyr rikt författarskap.