Okonventionell författarbiografi

Är det inte dumdristigt eller rent­av förmätet att skriva en bok om Elsie Johansson? För hur skulle någon annan kunna mäta sig med henne när det gäller att beskriva det liv som bland annat gestaltas i den delvis självbiografiska Nancytrilogin?Det är frågor som Anneli Jordahl ställer i förordet till sin i dagarna utgivna Att besegra fru J — En bok om Elsie Johansson. Trots att boken handlar om Elsie Johansson är det ingen biografi i konventionell mening, därtill är perspektivet alltför brett, och skildringen alltför skissartad. Porträttet av Elsie Johansson är visserligen nyanserat och mycket sympatiskt och deras möten fint beskrivna och intervjuerna högst läsvärda, men riktigt nära sittintervjuobjekt kommer Anneli Jordahl aldrig. Elsie Johansson är som bekant en kvinna med stark integritet och deras mötestillfällen tycks ha varit tämligen få, men att komma "under huden" på Elsie Johansson tycks å andra sidan inte heller ha varit hennessyfte, eftersom boken handlar lika mycket om det svenska folkhemmet som om Elsie Johansson. Anneli Jordahl har inte bara velat undersöka vissa centrala erfarenheter som präglat Elsie Johanssons liv, utan också studera hur dessa påverkat hela Sverige. Själv kallar hon Elsie sin "vägvisare genom folkhemmet".Att besegra fru J är en journalistisk och inte en litteraturvetenskaplig bok. Anneli Jordahl tar visserligen upp genomgående teman i verken men i slutändan är det Elsie Johanssons liv som intresserar henne, och då i synnerhet den klassresa som hon företagit — eller kunskapsresa som Elsie Johansson själv föredrar att kalla det — från ett ruckel i Vendel socken norr om Uppsala till sin nuvarande ställning som en av Sveriges mest äls­kade och bästsäljande författare.Samtidigt är det uppenbart att detta är en resa som aldrig riktigt avslutas. Talande är till exempel det kapitel där Anneli Jordahl för samman Elsie Johansson med en barndomsbekant från Missionskyrkans ungdomsverksamhet i Vendel. De umgicks dock inte mycket utanför kyrkan, och Elsie bjöd aldrig hem de andra flickorna till sig, därtill skämdes hon alltför mycket för familjens hem. Hon var dotter till en arbetare medan de var "bondebarn". Skvallervägen hade hon fått höra att en mamma till en av hennes skolkamrater sagt åt sin dotter att inte umgås med Elsie eftersom hon var "fel sorts folk".När man läser Anneli Jordahls känsliga skildring av de båda kvinnornas möte, sextio år senare, känner man att trots all tid som förflutit är det fortfarande en fattig flicka som möter en bonddotter, inteen uppburen författare som möter en pensionerad sjuksköterska.I än högre grad än att vara en färd mot ekonomiskt oberoende förefaller Elsie Johanssons klass­resa ha varit en flykt undan den ­lutherska järnhanden som vilade tung över fattig- och folkhemssverige: att inte förhäva sig, inte tro att man är något, kan något ... Insiktsfullt beskriver Elsie Johansson sitt yrkesliv som en balansgång: inte förråda sitt förflutna, men skriva utan hämningar och skuldkänslor och inse att hon har rätt att vara den hon är.Och Elsie Johanssons liv genomsyras naturligtvis inte bara av utanför- och mindervärdeskänslor utan också av en medvetenhet om den egna begåvningen. "Jag föddes till författare", säger hon stolt, och berättelsen om hennes liv är heller inte bara en berättelse om en luthersk avundsjuka, missunnsamhet och rädsla för det avvikande, utan också om motstånd, begåvning och en häpnadsväckande inre och yttre styrka. Att beseg-ra fru J är en bok som får läsarens respekt för Elsie Johansson att stiga ytterligare.Det finns utan tvekan mycket gott att säga om den här boken. Den är välskriven och lättillgänglig, och tonen är genomgående rak och respektfull, aldrig insmickrande eller påträngande. Det är också roligtatt det framför allt är Näckrosträdet (2004) liksom Elsie Johanssons tidiga diktsamlingar som står i centrum i diskussionerna, inte trilogin om Nancy, vilket främst beror på att ett av de centrala teman i Elsie Johanssons liv och författarskap som Anneli Jordahl tar fasta på är hennes förhållande till sin före detta make Bengt, vilket åtminstone tjänat som inspiration för den senaste romanen.Frågan är dock om det inte skulle ha blivit en ännu bättre bok om Anneli Jordahl sänkt ambitionsnivån något. Genom att göra nedslag i vissa fenomen som format Elsie Johansson och andra svenskar, till exempel "väckelserörelsen, den offentliga sektorns framväxt och de sociala förflyttningarna från land till stad och från arbetarklass till medelklass", vill hon skildra ett Sverige i förvandling. Men när hon till exempel ägnar nästan två hela kapitel — det vill säga halva boken — åt en allmän diskussion om postens avreglering och frikyrkornas inflytande på svenskarna känns det som om hon glider alltför långt bort från det som trots allt är bokens egentliga ämne, Elsie Johansson. I synnerhet väckelserörelsen är naturligtvis intressant stoff men diskussionen är ytlig, och dessa långa utvikningar får boken att framstå som splittrad.Invändningarna till trots är detta en bok som alla som uppskattar Elsie Johanssons böcker kommer att läsa med stor behållning. Den är värd att läsa enbart för de intressanta intervjuerna med Elsie Johansson, och fungerar alldeles utmärkt som en fördjupning i hennes liv och författarskap. Någon introduktion behöver Elsie Johansson knappast längre; Nancytrilogin har sålt i drygt 600 000 exemplar i Sverige.Tanken på att den allra första bokstaven skrevs i ett ruckel i Vendel är faktiskt riktigt trösterik.