”Varför är alla samhällen ojämlika?” Med den frågan börjar Per Molanders nya bok ”Ojämlikhetens anatomi”. Det är en, på många sätt, ambitiös genomgång av ojämlikhetens politiska filosofi och historia. I boken finns resonemang om hur ojämlikhet uppstått men också om vad som går att göra åt den. Molander tar sin utgångspunkt i biologin, och apors beteende. Det våras tydligen för djuren, för nyligen kom också Göran Greiders bok ”Den solidariska genen” ut och även han letar sig tillbaka till djurriket. Men jag kan inte komma ifrån att det är de delarna av Molanders resonemang som intresserar mig minst.
Att Per Molander har förmåga att på begränsat utrymme redogöra för komplexa och dessutom relativt många teoretiker är tydligt. Även om boken innehåller en grundlig genomgång av ojämlikhetens historiska rötter landar han mot slutet i en, rätt summarisk, genomgång av konservatismens, liberalismens och socialdemokratins olika förhållningssätt till ojämlikhet. Enligt Molander är det socialdemokratin som har bäst politiska förmåga att hantera ojämlikhet. Ett vålår som detta borde det vara perfekt för Stefan Löfvens valstrateger. Men jag är ändå tveksam till om strategerna har någon nytta av den här boken mer än som en klapp på axeln, för Molander är snarare lugnt resonerande än plakatpolitisk.
En slutsats är att i ett längre historiskt perspektiv är ojämlikheten ökande. Moderniseringen av Europa och borgarskapets uppgång gjorde att välståndet spreds, men också att de nya möjligheterna togs tillvara främst av de som redan har makten. Facklig organisering, demokratisering och välfärdsstatens framväxt utgör undantag från det mönstret.
Men jag är inte helt säker på att jag håller med om slutsatsen att den ökande ojämlikheten efter åren kring 1970 beror på globaliseringen: ”Det är alltså inte så att den politiska högern under 1900-talets senare decennier framförde några nya, starka argument mot en jämn fördelning av samhällets resurser. Den växande ojämlikheten från 1970-talet och framåt berodde på yttre tekniska och ekonomiska förändringar, och den ideologiska vindkantringen var en bekräftelse av sådana förändringar, inte deras upphov.” Visst är det så att ingen uttryckligen började säga att ojämlikhet är bra och eftersträvansvärt, men det är svårt att helt köpa att ideologi inte skulle ha betydelse, och att den växande ojämlikheten enbart skulle ha med yttre faktorer att göra.
Jag önskar att jag hade kunnat ägna den här recensionen helt åt vad som står i boken och inte åt vad som inte står. Nu går inte det. I förlagets pressutskick står det att ”Alla talar om den – ojämlikheten. Alla har åsikter om den.” Nu visar det sig att dessa ”alla” som får komma till tals i boken i väldigt hög grad är män. Det är försvinnande få kvinnor som har fått ta plats. Det stör mig alltid när det är så, men det blir än mer ett uppenbart problem i ett ämne som ojämlikhet. I mäns tänkande om ojämlikhet används kvinnors underordning ofta som exempel på politiska och filosofiska problem. Men det är just som exempel de får tjäna, inte som tänkare. Fast i Molanders bok är det inte kvinnors underordning som främst får tjäna som exempel, utan slaveriet. Så jag får nog sluta med en uppmaning som jag inte borde behöva skriva: det finns kvinnor som har tänkt och skrivit om ojämlikhet, historiskt och i nutid. Och det intresserar mig i hög grad vad de har att säga om saken också. Men det verkar jag få läsa om i en annan bok.