Vad är Bruno K Öijer? Jag menar inte personen. Jag menar poeten. Dels undrar jag vem han försöker framställa och dels vem han uppfattas som. När nu Bruno K Öijer, samlade dikter ligger på bokdiskarna och ser ut som en bibel, med sitt svarta omslag, är det en fråga man inte kan undvika. Ur den svarta bakgrunden emanerar bilden av poeten som vore han en Gud.
Är man jantelagd kallar man detta hybris. Men faktum är att få poeter i Sverige har varit så betydande för poesin - i det större flödet - som Bruno K Öijer. Förutom honom är det Tomas Tranströmer och Kristina Lugn som når utanför den inbitna poesipubliken.
Det är när man bläddrar i den tjocka volymen lätt att tänka skapelseberättelse. De tidiga dikterna från debuten med diktsamlingen Sång för anarkismen (1973) till Giljotin (1981) är ett slags poetens gamla testamente. Här gestaltas tydligt den unge mannen i utveckling. Det är enkla dikter, ofta med märkliga bilder och hävdelsebehov. Sedan kommer det nya testamentet från och med Medan gifter verkar (1990). Här är det en mer sansad poet man möter. Men man kommer inte ifrån att Öijer odlat rollen som outsider, kanske till och med "märklig" under hela sitt författarskap.
Det finns ingen annan poet eller författare som så gått in för sin roll som han. Samtidigt är det inte en och samma bild han framställer. Karaktären och uttrycket har över åren förändrats.
I början kunde han vara den revolterande poeten. Han växlade in ett stipendium till enkronor och delade ut dem på T-centralen i Stockholm. Han syntes då oftare med en cigarett och ett par solglasögon. På senare år är det mer luffaren, vagabonden som trätt fram. Han har samtidigt gått från vilt fäktande anarkist till en som talar med djup insikt som sig själv som vuxen och barn. Han har numera lämnat det hårda och tunga markerandet, både i recitation och skriftspråk.
Öijer är myten om ett utanförskap i sina dikter. Han var när jag såg honom på scen sist klädd i en enkel mörkblå kostym och stor slokande hatt. Han gick med kutande rygg. Han kan inleda en dikt med att han ser på sina händer. Han stirrar en stund åt sidan, som om någon osynlig varelse stod där, emellanåt vrider han huvudet en aning och nickar blundande - som om han begrundade och bejakade det han just sagt. Han framför numera dikterna dels på sitt klassiska vis med långt utdragna vokaler i nästan varje fras, men allt oftare med en mer neutral röst.
Det finns ingen poet i Sverige som på samma sätt som Öijer klarar av att balansera det enkla, och banala. Men kanske accepterar han detta utifrån den position och den roll han byggt upp. Ett par blå blommor förlorar sin banalitet i hans rymd. Och just detta, förmågan att skapa starka bilder av sådant som hos andra skulle uppfattas som banalt är kanske Öijers hemlighet. Öijer är en lyrikens trollkarl och magiker. En som lyckas lyfta sitt språk från papperet. Själv skriver han i en av de sista raderna i den senaste diktsamlingen: "han har bara skrivit en enda dikt/och den handlar om förlorad kärlek /.../ ni kan fortsätta bygga er tron/han kommer aldrig att sitta där/aldrig" som en påminnelse om att det aldrig går att fånga en människa.