Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg, dessa två stora i vår nationallitteratur, har mycket gemensamt. De växlar mellan genialitet och galenskap och skriver ömsom storverk och ren smörja. De producerade sig i en mängd genrer: berättande prosa, dramatik, versepik, lyrik, pamfletter och kvasivetenskapliga utredningar, journalistik, brev och en hel del därutöver. De drogs till poesi men hade svårt att rimma och tog så sin tillflykt till fri vers långt innan sådan kom på modet. Hos den ene slog galenskapen över i kriminalitet, hos den andre ledde den periodvis till allvarlig psykisk störning.
Ytterligare en likhet kan noteras: Bådas samlade verk i alla genrer är sedan flera år föremål för ytterst ambitiös textkritisk edering och med ojämna mellanrum utkommer nya band, alltid med orienterande inledning, textvarianter samt ord- och sakförklaringar. Av Almqvist föreligger nu senast del 2 i serie III: Otryckta verk, med Petra Söderlund, docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, som kompetent redaktör. Texten är ett ungdomsverk från 1817, då författaren var 24 år gammal.
Verket som vederfars denna ära heter Karmola och är ett versepos i tolv sånger. Det vittnar dessvärre varken om genialitet eller galenskap utan är ett ofullbordat, slarvigt hopkommet puerilt försök att kläda swedenborgska idéer i det tidiga 1800-talets fantasykostym. Men har man en gång föresatt sig att ge ut Almqvists samlade verk måste givetvis rubb och stubb komma med, oavsett kvalitet.
Karmola är namnet på de godas rike på jorden och mot det står Lamso där lastbarhet och ondska regerar. Änglar vakar över Karmolas invånare, djävlar har fritt spelrum i Lamso. Uppdelningen i svart och vitt, ont och gott hör till populärlitteraturens stående egenskaper och går igen i dagens fantasy- och science fictionvärldar. En mellanstation mellan Almqvist och vår tid som Petra Söderlund nämner är Tolkiens Sagan om Ringen. Den dualistiska schematiseringen ger inte utrymme för några psykologiska nyanser.
I ett avseende avlägsnar sig Karmola från den förpubertala pojkbokens schabloner: erotiken. I en av sångerna får vi bevittna hur hjälten Lumo finner den unga och fagra Jamina övergiven och helt naken. Det som sedan följer är en inversion av pornografins avklädningsscener. Ridderligt hjälper Lumo den arma att skyla sin nakenhet:
Men om famnen Lumo grep,
Och lyfte henne up ur gräset åter.
Sin hand så varsam och så len han gjorde,
Han hjelpte henne troget och beställsamt
Att fästa klädningen, och släta den
Alt trängre kring den smärta, runa medjan.
Från marken tog han hennes fälda skärp,
Och under bröstet darrande det fäste.
Men hon, då hon sin barm för mycket blottad fann;
(Med dold förlägenhet och oförmärkt)
Så Framdrog hon, och försökte skydda, den
Med dunkla lockar av det tjocka håret.
Halv- eller helnakenscener har en symbolisk innebörd i i Almqvists ungdomsverk över huvud taget: de står för den himmelska oskulden i Swedenborgs anda. Ett mer fullgånget exempel är berättelsen Murnis som handlar om de saligas erotik hos änglarna i himlen. Den unge Almqvists dragning till detta tema antyder på det biografiska planet ett problematiskt förhållande till den egna sexualiteten. Hur pass erfaren var tjugofemåringen? Delade han sin jämnårige kollega i regeringskansliet Stagnelius bekantskap med Stockholms prostituerade? Det äktenskap han ingick när han i Rousseaus tillbaka-till-naturen-anda flyttade till Värmland blev inte lyckligt. Hur som helst osade den swedenborgska mystiken av honom med åren och gav plats för den nyktert sakliga äktenskapssynen i Det går an.
Frånsett den ansträngda symboliken i Karmola är det ett verk i tidens populärlitterära smak, med lyckligen bortglömda förebilder på kontinenten. Frossandet i konstruerade person- och ortnamn hör dit: Aliso, Guna, Milumbus, Nioma, Raynil, Sliomora etc. I och för sig kan en uppdiktad värld befolkad av personer med exotiska namn äga konstnärlig halt, det bevisas av syskonen Brontës Gondalsaga där vi möter personer som Almedore, Elseraden, Brenzaida, Zedora med fler.
I jämförelse med Brontëarna ter sig författaren till Karmola som en omogen spoling och efter att ha läst hans epos vill man med drottning Almunda utbrista: ”Ha, djeflatroll, hvad fasans ord du sade! / Ve mig! – och ve mitt obegripligt vridna öde!” Ve oss läsare som ska försöka få rätsida på Karmoliternas vridna öde!