Gerlof Davidsson är gammal skutskeppare på norra Öland. Han är åttiofem. Käpp och hörapparat. Men tanke och minne är intakta. Många känner honom från tre tidigare böcker av Johan Theorin. Med Rörgast fullbordas sviten, och vi tvingas ta farväl av Gerlof. Det är mycket sorgligt. Han är den svenska deckarens bästa och mest sympatiska brottsutredare någonsin. Han sätter hörapparaten på ”skvallerläge”. Han behöver inte röra sig så mycket i bygden. Folk söker upp honom, mördare och andra. Han lyssnar. Det räcker.
Johan Theorins andra huvudperson är landskapet. Öland är ”sten och sol och sega örter”. Fattigdomens händelselöshet har på sätt och vis varit en lycka för ön. Men moderniteten river upp sår i landskapet i form av en lång bro och lönsamma turistanläggningar. En ny överklass flyttar in alvaret i sina stenträdgårdar dekorerade med blåeld. Trädäcken kring husen växer. Markstrider som pågått i hundratals år får nya former som kan passas in i deckarens populärkulturella mönster.
En rörgast är ett spöke i ett gravröse från bronsåldern, men varken gasten eller röset uppe på landborgen är äkta vara. Theorin leker ofta med folkliga spökhistorier, men han löser alltid upp det övernaturliga. Till och med knackningarna inne i en likkista vid en begravning för åttio år sen får sin förklaring. Bästa spökerierna finns i förrförra boken Nattfåk som bygger på sägnen om de dödas julotta.
Familjen Kloss har byggt upp ett imperium i turistbranschen, men de utmanas av en hämnare från det förflutna. Stridens första offer var den döde i den där kistan år 1930, och de blir många fler. Historien berättas ur Gerlofs perspektiv, men också den tolvårige Jonas, yngst i klanen Kloss, har en viktig roll. Och hämnarens häpnadsväckande liv som emigrant skildras också. I dessa avsnitt finns bokens enda svaghet: en viss långrandighet mitt i den grymma världshistorien.
Uppgörelsen närmar sig långsamt och obevekligt och innehåller en hel del rejäl spänning och action. En smuggelskorv sänks i Kalmarsund. Det fejkade röset på landborgen, symbolen för ägandets nattsidor, går sitt öde till mötes. En väderkvarn från det gamla fattiglandskapet skattar åt förgängelsen. Men slutet är mycket stilla. Det uspelar sig i en gammal träsnipa ute till havs.
Pojken Jonas skulle kanske ha kunnat bli en lite mer utförd karaktär. Annars är personteckningen en styrka hos Johan Theorin. Man kan peka på Lisa som jobbar som dj på sommarrestaurangen under namnet Lady Summertime. Hon försörjer sin missbrukande far på sätt som man kanske inte väntar sig.
Rörgast är mycket gott hantverk. En öländsk årstidskvartett är fullbordad, en blivande klassiker i svensk deckarlitteratur. Den lämnar allehanda deckardrottningar långt bakom sig.