Offer för livspusslandet

För några månader sedan skrev Katrin Zytomierska ett blogginlägg om att hennes barnflicka ”hade rymt”. Familjen hade varit på semester i USA och Katrin hade fixat visum åt barnflickan. Men när de kom dit bara stack hon. Katrin gick till en dator, skrev ett svavelosande inlägg och publicerade en bild på barnflickan med texten ”Wanted – Dead or Alive” under. Reaktionerna lät inte vänta på sig: folk rasade mot Zytomierska. Vad trodde hon egentligen? Att hon ägde sin piga? Själv var jag mindre förvånad.

Det finns något slags föreställning i dag om att rut-avdraget skulle subventionera ”tjänster”. Det är fel. Det människor inom ”tjänstesektorn” säljer är i själva verket sig själva. Frågan om hur arbetet utförs är helt central. Det är ju knappast någon slump att det i dag finns en mängd företag som skryter med att deras anställda är ”sexiga” och iklädda plagg som en ”french maid-dress”. På så sätt är Zytomierskas utbrott ett tecken i tiden. Det skvallrar om hur en ny människosyn håller på att karvas fram i Alliansens sköna nya Sverige.

Om detta har Rebecka Bohlin skrivit en initierad och välformulerad bok. De osynliga är en kort liten bok om tjänstesektorn och den tredje, och tveklöst bästa, delen i Atlas reportageserie Vems Europa? Bohlin, som tidigare varit chefsredaktör för syndikalistiska Arbetaren, reflekterar kring frågan utifrån ett fackligt perspektiv, men huvudfokus ligger på immigranternas roll i en hushållstjänstesektor som vuxit explosionsartat det senaste decenniet. Från ett fåtal företag år 2000 till 13 516 företag år 2010. Bohlin diskuterar fenomen som lönedumpning, avtalsrätt och EU:s syn på arbetskraftsinvandring och som läsare blir jag alldeles skakig. Jag läser boken under en febrig eftermiddag och när jag framåt kvällen slår igen den är jag alldeles kallsvettig.

För det är omöjligt att inte bli berörd av alla skorrande människoöden som Bohlin skriver fram. Här berättas om städare med tre heltidsarbeten, som har så ont i händerna när de kommer hem att de inte kan greppa tandborsten. Här berättas om illegala flyktingar som arbetar för 30 kronor i timmen i 20-rumsvillor. Och här berättas om kvinnor (det är nästan alltid kvinnor) med axlar som knastrar som cornflakesflingor när de lyfter sina barn. Barn som de knappt kan ge mat trots att de arbetar 12 timmar om dagen.

Och någonstans mitt i allt detta elände kommer jag plötsligt att tänka på begreppet ”livspussel”. Inte på grund av att dessa personer ofta är experter på att livspussla utan vad begreppet som sådant gör med oss. För inte nog med att samhället blir alltmer splittrat genom att var man rår om sitt eget hus (tänk vad bolåneräntor och privata dagis gör med vår vi-känsla). Med ett begrepp som ”livspussel” förlängs denna splittring, in i oss själva. Inte ens som individer är vi en helhet, utan sargade subjekt på ett golv i en bostadsrätt i full färd med att pressa samman pusselbitar som inte passar. Och allra helst genom köp av privata tjänster.

Det är så sorgligt att man bara vill gråta. Men passivitet leder ingen vart, vilket Bohlins bok visar. Vad en stark vänster därför borde börja med är att tala klarspråk. Ett första steg vore att diskutera hur invandringen fungerar i dag. Inte i termer av om vi ska ha den eller inte (som Fredrik Ekelund förslog i en korkad artikel i DN 21/2 2012), utan hur den fungerar i praktiken. Ett nästa steg vore att ge den välborna överklassen i Stockholms innerstad en tydlig signal: ni kan städa era egna jävla hem.