Oemotståndlig korrespondens

EN NY BOK. Lars Lerin är en av Sveriges mest uppskattade akvarellister och har i en rad böcker med ord och, framför allt, bild närmat sig ämnen som de flesta har kretsat kring samma slags landsbygd som ­Göran Greider vill få läsaren att sucka nostalgiskt över i sina dikter. Slitna kåkar, tomma fabriker och förmultnande gärdsgårdar ­eller möjligen flagande miljonprogram och natur som är så där hisnande som naturen kan vara precis överallt bara man noterar den tillsammans med en intagande och majestätisk himmel.Vill man hårdra det hela kan man konstatera att det handlar om ett om ett svunnet folkhem som det är högst tveksamt om det någonsin ens existerat. Och där Greider blir politiskt indignerad har Lerin en tendens att bli melankolisk.Ett problem för Lars Lerin är att hans akvareller är utförda med en teknisk precision som slår det mesta och den skira beslöjade melankolin riskerar ofta att dölja den tyngre svärta han vill förmedla. Därför blir sammanhanget bilderna presenteras i ovanligt viktigt för Lerin, något han själv förmodligen insett eftersom hans böcker ofta innehåller precis den text som behövs för befria bilderna från det skönhetens ok som tynger dem.För att vara helt ärlig har jag personligen ganska svårt för den typ av akvareller som Lerin skapar. I små doser går de an. Men färgen förför och plötsligt får man som betraktare sura uppstötningar av alla melankoliska små bakelser man slukat utan att märka hur mätt man egentligen är.Det är alltså sammanhanget som avgör, och i den nästan skrämmande uppriktiga brevsamlingen Tröstpriser och sidovinster kommer Lerins bilder till sin rätt som aldrig förr. I ord och bild får läsaren följa några års korrespondens mellan Lerin och Kerstin Högstrand, också hon författare och bildmakare, som bägge två i sina brev rör sig kring det mest privata utan skygglappar.När boken inleds är skribenterna mer eller mindre golvade på var sitt håll. Kerstin Högstrand ligger nedbäddad i sin säng i byn Höge­lian och kämpar tappert mot en utbrändhet vars omfattning är svår att förstå för den som inte varit i samma situation. Och Lerin befinner sig på gränsen till ett monumentalt sammanbrott. I det första brevet berättar han att Y, hans livskamrat sedan många år, lämnat honom och att han har kastat ut tv:n genom fönstret.Uppfylld av den största hjärtesorgen och ett accelererande missbruk av sprit och tabletter tvingas han lämna Lofoten och Norge för att bosätta sig hos sina föräldrar i Värmland där han inleder en desperat jakt efter en ny kärlek.Ömsom raglande, ömsom fallande stjälper han sig från famn till famn. Den ena besvikelsen avlöser den andra, precis som nykterhetslöftena och vistelserna på behandlingshem. Bakom varje hörn väntar lyckan som ska få honom att glömma Y, tror Lerin och ränner med full kraft skallen i väggen. Det blir en fascinerande och beundransvärt ärlig resa, och vägen mot avtändning går genom stora mängder ångest och abstinens, samt någon borttappad bil, en påkörd älg, en vacker norsk sumobrottare, en utställning på akvarellmuseet, flera flyttlass och en hel rad insikter och både självet och världen. På det stora hela är det en oemotståndlig korrespondens.Runt breven finns bilder, målningar, grafik, kollage och teckningar, som både är fristående och postade. Breven dekoreras med små allvarliga ornament som ska muntra upp mottagaren alternativt belysa avsändarens lidande. Lerins exakta bildvärld konfronteras på ett tacknämligt sätt med Högstrands naivare och kanske mer direkta. Ju längre brevväxlingen pågår, desto mer beroende blir skribenterna av varandra som lyssnare och förtrogen. Läsaren får ett stort förtroende som släpps in i sammanhanget.Kerstin sitter på sin plätt och härdar ut tillsammans med sina katter medan Lars ränner som en skottspole mellan städer, länder, platser och personer. Den senare är betydligt mer högljudd än den förra, men det urartar ändå inte till en envägskommunikation där läsaren bara noterar den ena, även om Lerins besatta framfart rent stoffmässigt är lättare att minnas. Som två svarta hål, om den usla liknelsen ursäktas, kretsar skribenterna kring varandra och formar en enhet som är lite ljusare. Och helatiden finns det i botten en tro på konsten som aldrig ifrågasätts på allvar. Skapandet finns där varken som en väg mot ljus eller bort från mörker, utan som en grundförutsättning.Att falla, resa sig och falla igen är en dygd om man inte ger upp. Till slut blir det bättre. Lars Lerin nyktrar till och lyckas hålla sig ovanför ytan och när han äntligen återser Y minns han knappt hurhan kunde betyda så mycket, och Kerstin blir piggare, modigare och hittar någon slags tro på sin existens. Det handlar, som Lerin skriver, inte om att vara sprudlande lycklig, utan bara mindre olycklig. Som läsare blir man glad, både för att förlösning finns och för att man har fått följa med på färden.