Oemotståndlig kavalkad av stereotyper

Att heta Ormestad var inte alltid det roligaste på mellanstadiet. Men jämfört med hur det måste ha varit att tvingas höra lärarna på de svenska förortsskolorna stava sig igenom Zbigniew Kuklarz vid uppropen, var det förstås en enkel match.Namnet, och dess betydelse för formandet av identiteten och en kulturell tillhörighet, är det cen­trala temat i Zbigniew Kuklarzs i dag utgivna debutroman Hjälp jag heter Zbigniew.Boken utspelar sig under en enda kväll, då berättarjaget Zbigniews syster Agnieszka fyller fyrtio. Hela släkten Kuklarz samlas för att fira henne, med laboratoriesprit och polska visor, och nog blir det en fest värd att minnas: Männen gråter och slåss, kvinnorna gråter, slåss och somnar på golvet, barnen gömmer sig på övervåningen.Höjdpunkten inträffar när Agnieszka råkar bita av en artär i sin makes ben. Sorti med ambulans.Parallellt med skildringen av festen berättar Zbigniew om sin brokiga släkt i Sverige och Polen, och om sin uppväxt i Haninge, med ett sant katolskt helgon till mor och en politiskt engagerad far.@3a Text:Men en dylik beskrivning säger ingenting om vad det är för slags läsupplevelse som väntar i Hjälp jag heter Zbigniew.Närmare kommer man kanske om man säger att om Emir Kusturica haft polska föräldrar och vuxit upp i Haninge och fått hemspråksundervisning av en gultandad tant och drömt om att heta Johan och ha gräsklippande föräldrar som bodde i ett hus med en svensk flagga som fladdrade i oset från flintastekarna i stället för en farbror Wiesiek som talar om sig själv i tredje person och en barnvakt som ser ut som en slavisk Claire Wikholm och kan ett ändlöst antal historier på temat "n kärring kom till doktorn" ja, då skulle han förmodligen ha skrivit en bok som denna.Hjälp jag heter Zbigniew är i alla händelser en oemotståndlig liten bok, respektlös, levande, varm, rolig, och skruvad. Det är helt enkelt omöjligt att inte charmas av Zbigniew Kuklarzs bångstyriga släktskröna, trots att den är spretig, språkligt ganska enkel, och fullständigt sprängfylld med klichéer om polsk kultur.Zbigniew Kuklarz lär oss att folket som skapade Chopin och mötte nazisternas pansarregementen med hästar är sentimentala, hycklande, super som ryssar, gärna äter surkål och grubblar på hur man bäst kan lura andra på pengar, slåss och biktar sig.Ändå är Hjälp jag heter Zbigniew en bok som man skulle vilja sätta i händerna på alla nyrakade förortsglin på glid mot Sverigedemokraterna och alla rasistiska skånska grishandlare.Zbigniew Kuklarz desarmerar effektivt alla fördomarna genom att ge dem närmast groteska proportioner. Snarare blir de en spegling av rasismen i den svenska kulturen än av de spektakulära elementen i den polska. Han mejslar dessutom fram sina karaktärer med en sådan värme och ömhet och en sådan drastisk humor, att man inte kan annat än att börja längta till Warszawa. Stoltheten över det polska arvet lyser trots allt igenom aggressionen.Och under den burleska och brokiga ytan finns naturligtvis också en allvarlig underton. Hjälp jag heter Zbigniew är en tämligen naken skildring av schizofren kulturblandning och identitetslöshet.Trots att bokens berättare är född på Södersjukhuset och talar utpräglad stockholmska har han alltid känt sig utanför och polsk. Utom i Polen där han känner sig utanför och svensk. Trots, eller på grund av, den humoristiska tonen lyckas Zbigniew Kuklarz ofta ge en skarpare beskrivning av den kulturella rotlösheten än många andra "sriösare"försök i genren.Släkten Kuklarzs, och många and­ra invandrares, förbannelse är enligt bokens berättare det dåliga självförtroendet — "mmigrant­smittan" som får dem att känna sig sämre än de infödda svenskarna.Som barn skäms Zbigniew när hans föräldrar trasslar in sig i de reflexiva pronomina, och hans tid som snattare och ligist härrör sig ur en önskan att vinna polarnas respekt, att få dem att känna att han är en cool kille, "rots att han är polack" Och även om de känsliga tonåren är förbi lever bokens berättare fortfarande med "n­vand­rarskammen"och sänker rösten när han talar polska i mobilen på tunnelbanan.Zbigniew Kuklarz gör också mindervärdeskomplexet till en faktor på arbetsmarknaden: "i känner oss små och rädda i främmande land och därför tar vi också jobb som passar små och rädda själar."Det finns ingen i släkten Kuklarz som inte varit klottersanerare, tapetrivare, lokalvårdare eller jobbat inom äldrevården. Även om man kan tycka att han är alltför generös när han väljer att bortse från den strukturella rasismen i det svenska samhället, så är det en tänkvärd beskrivning.Visst känns det självförringande tonfallet i boken ibland lite inställsamt, och visst hade Zbigniew Kuklarz kunnat gallra bland slagsmålsscenerna, men detta är ändå marginella invändningar mot en mycket läsvärd debut.Zbigniew, vi har lärt oss ditt namn. Eller ja, ge oss lite tid. Men snart kommer det att sitta där, som gjutet.