Den franske författaren Jean-Noël Pancrazi (f. 1949) växte upp i Algeriet men flyttade till Frankrike som tonåring. Han har gett ut sexton böcker, varav flera prisbelönats. Han bor sedan många år i Paris. Med ”Berget” introduceras han på svenska. Romanen utkom i Frankrike 2012.
”Berget” bygger på en självbiografisk händelse under det algeriska självständighetskriget. En junieftermiddag leker Jean-Noël med sina kamrater på gården till den kvarn där hans far arbetar. Då erbjuder kvarnens chaufför barnen en åktur med flakbil upp i berget, vilket är förbjudet. Kamraterna far iväg för att leta efter guldbaggar men Jean-Noël bestämmer sig för att stanna kvar. Det blir kväll och barnen kommer inte tillbaka. En militärpatrull skickas ut på spaning efter dem. Det blir upptakten till denna korta suveräna roman.
Under Algerietkriget begicks grymheter både från fransmännens och upprorsmännens sida. Situationen förvärrades av den franska befolkningen i Algeriet, de så kallade svartfötterna, som motsatte sig varje slags självständighet. Kriget pågick från 1954 till 1962 då Algeriet blev självständigt. Det var en komplicerad konflikt som kännetecknades av gerillakrig, terrorism mot civila och terrorismbekämpning av den franska armén. Det var också ett inbördeskrig mellan regeringstrogna algerier och gerillan FLN. Konflikten ledde dessutom till att de Gaulle kom till makten som femte republikens president. Berömt är hans tal inför en stor folkmassa i Alger 1958 då han försäkrade de franska kolonisterna: ”Je vous ai compris” (Jag har förstått er). De orden uppfattades av kolonisterna som om Frankrike aldrig skulle tillåta bildandet av ett fritt Algeriet. Andra uppfattade orden annorlunda.
Det är mot denna bakgrund som handlingen i ”Berget” utspelar sig. Det tog Jean-Noël Pancrazi drygt 50 år innan han kunde skriva om den traumatiska händelsen den där junidagen 1962 i en liten stad i Algeriet några månader före självständighetsförklaringen. Boken kan läsas som en bearbetning av den livslånga sorg och skuld som det brutala mordet på kamraterna orsakat. De får halsen avskuren. Berättelsen utvecklar sig till ett ödesdrama skrivet på en glasklar poetisk prosa. Det var länge sedan jag läste en sådan lågmält drabbande text.
Razzior och utomrättsliga avrättningar av misstänkta följer på dödandet av de franska barnen och det spär ytterligare på hatet mellan fransmän och algerier. Rädsla och misstänksamhet förpestar den lilla staden och den franska befolkningen emigrerar i panik till ett Frankrike som svikit dem genom fredsfördraget i Evian. I sitt nya hemland möts de av misstro och behandlas som oönskade invandrare. Berättarens far blir en vilsen spillra av sitt forna jag och själv känner sig Jean-Noël som en rotlös främling var han än befinner sig.
Den där junidagen 1962 har format inte bara Jean-Noël Pancrazys karaktär utan även hans öde. Hela livet har han känt sig som en svikare som upprepar sveket mot dem han älskar. Han sviker sin gamle far och sin döende mor och förföljs överallt av ödets flakbil. Kanske är det just denna flakbil som gjort honom till författare. Det är i varje fall vad undertexten i ”Berget” antyder. Boken slutar med att han åker buss upp i Atlasbergen i Marocko och får syn på en flakbil med skrattande barn. De ropar och vill ge honom en guldbagge. Livstro vinner till sist över livsförnekelse.